Dubbningshemsidan
Recensioner
Återträffen
(Återträffen)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Foto: Felix Odell
© TriArt Film
Konstnären Anna Odell har för de flesta främst blivit känd genom hennes omdebatterade och ökända examensarbete på Konstfack, då hon fejkade mentalt sjuk för att skildra den psykiatriska vården i Sverige. Numera kan Anna även lägga till regissör och manusförfattare på meritförteckningen, då hon långfilmsdebuterat med den kritikerrosade Återträffen, som även vann kritikerpriset FIPRESCI på Venedigs filmfestival i september 2013. Först i mitten av november hade filmen svensk premiär.
När Anna Odells gamla klass från grundskolan skulle ha återträff blev alla i klassen bjudna utom Anna. När hon i efterhand fick reda på det skildrade hon en fiktiv version av återträffen, som den hade kunnat bli om hon hade blivit bjuden, då hon sett fram emot att äntligen få konfrontera sina gamla mobbare. Detta utgör filmens första halva. I den andra halvan kontaktar Anna sina gamla klasskompisar för att få de att titta på filmen och ta reda på varför hon inte blev bjuden.
Ingen kan förneka att mobbning under framförallt skoltiden är ett intressant och viktigt ämne, som tyvärr alltid lär förbli lika aktuellt. Därför uppskattar jag alla filmer som tar upp ämnet, och då undertecknad har egen erfarenhet av mobbning sedan grundskoletiden är det också ett tema som står mig varmt om hjärtat. Anna Odell är onekligen en intressant regissör, men som film betraktad känner jag mig kluven till Återträffen. Den första halvan är snudd på lysande, men den andra halvan kan jag inte riktigt bestämma mig för om den är genialisk eller bara allmänt skum.
Den första delen, den fiktiva återträffen, är mycket bra och står dessutom stadigt på egna ben som en novellfilm på 40 minuter. Det är intressant, fascinerande och oerhört engagerande. Det är ett starkt och gripande drama, som inte kommer att lämna någon oberörd. Vid ett par tillfällen är det omöjligt att hålla tårarna borta, och det är en jobbig film att bevittna - när den är slut känner man sig helt färdig. Samtidigt finns en liten gnutta svart humor, som hjälper till att lätta upp stämningen en pytteaning och gör upplevelsen uthärdlig. Det är ett fängslande och samtidigt mycket tänkvärt drama, och jag uppskattar att det blivit ovanligt mångbottnat och nyanserat. Anna Odell drar sig inte för att både kritisera sig själv och andra, och ställer frågor utan att presentera några svar. Det är en mycket intressant upplevelse, och hade utan tvekan kunnat förlängas till en egen långfilm med bra resultat.
Men under den andra halvan förändras filmen i karaktär, och blir en form av halvdokumentär som skildrar rekonstruktioner av när Anna kontaktat sina gamla klasskompisar från grundskolan och fått de att se på filmen (den första halvan). Allting bygger på hennes verkliga telefonsamtal och möten, men är rekonstruerade med skådespelare som spelar alla utom henne själv. Det rör sig förvisso om förhållandevis okända skådespelare, men icke desto mindre blir det en smått märklig känsla med skådespelare som spelar riktiga personer som tittar på filmen där de själva spelas av andra skådespelare. Det låter smått absurt, och det är det nog också... Den andra delen är förvisso intressant, men blir aldrig lika gripande eller fängslande som den lysande första delen. Det är intressant att höra hennes gamla klasskompisars syn på mobbning och skolhierarkier (även om det nu inte är de själva vi ser), och därigenom får vi också ett ovanligt perspektiv på allting. Det blir nyanserat och tänkvärt, och bl.a. genom skildringar av hur minnet är subjektivt (det Anna upplevde som mobbning är ju inte nödvändigtvis det mobbarna såg som mobbning) skildrar Anna allting opartiskt utan att själv ta ställning eller erbjuda givna svar.
Allting är intressant och fascinerande, men jag kan aldrig riktigt släppa den konstlade känslan av att se det som ska föreställa vara dokumentära samtal porträtteras av skådespelare. Det är förstås ett nödvändigt ont i sammanhanget - Anna Odells riktiga klasskompisar lär knappast ge sitt samtycke till att synas på film; i synnerhet som de flesta av dem inte framstår i helt positiv dager. Men det hade trots allt fungerat bättre om alla skådespelarna varit debutanter, så att man inte känt igen någon av dem sedan tidigare - då hade den dokumentära känslan som Anna uppenbarligen haft i åtanke framgått tydligare. Den andra delen blir också ganska långsam och delvis repetitiv, och trots det intressanta temat griper den aldrig tag på samma sätt som den mer intressanta och dramatiska första halvan. Jag ställer mig också lite kluven till hela upplägget, som ibland framstår som onödigt pretentiöst och med en lite väl märklig "meta"-känsla - en film med en film och en halvdokumentär om samma film känns nästan lika udda som det låter.
Fotot är snyggt, och filmen lyckas att erbjuda en stark närvarokänsla; framförallt under den första delen. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Anna Odell spelar sig själv i båda delarna, och man kan nog lugnt konstatera att hon är duktigare som regissör än som skådespelerska. Hon spelar för all del helt okej, men känns ibland lite stel och bitvis rentav konstlad. Kanske är hon så här i verkligheten - jag har aldrig träffat henne, så jag kan inte bedöma - men det upplevs i alla fall en smula onaturligt; inte minst genom kontrasten med hennes bättre motspelare. Förutom henne spelar de allra flesta mycket bra, och framförallt under den första halvan är det mycket imponerande rollprestationer. Den andra delen är betydligt lugnare och där gör ingen något större väsen av sig, men trots allt var det inte förrän en bra bit in i filmen som jag var helt säker på att det faktiskt inte var Annas riktiga klasskompisar som spelade sig själva; och det får man se som ett gott betyg.
Säga vad man vill om Anna Odell som person och som konstnär, och man kan med all rätt ifrågasätta hennes vid det här laget ökända konstprojekt. Men efter den här filmen råder det ingen tvekan om att Anna Odell är en talangfull och begåvad regissör och manusförfattare, vilket bådar gott inför framtiden. Återträffen är en förvisso ojämn, men bitvis mycket bra film. Den första halvan är oerhört imponerande, medan den andra delen gör mig något mer likgiltig; trots att perspektivet är ovanligt och ämnet oerhört intressant. Men genom den andra delen upplevs filmen lite onödigt pretentiös, och känns bitvis som en konstfilm mer än en "vanlig" film. Det är mångbottnat och intressant, men jag lyckades inte helt att släppa den något konstlade känslan. Filmens första del hade absolut förtjänat en solklar åtta i betyg, men jag kan ärligt talat inte riktigt avgöra om den andra delen är genialisk eller poänglös. Jag väljer till sist att ställa mig någonstans mitt emellan, för trots allt är det originellt och udda. Återträffen är sannerligen ingen film som kommer att tilltala alla - jag kan nästan garantera att somliga kommer att hata den lika mycket som andra älskar den - men i slutändan är det ändå en intressant och minnesvärd film. Mitt betyg landar efter moget övervägande på en stabil sjua, för trots den lysande första halvan blir det aldrig lika engagerande eller berörande efter det. Men icke desto mindre är det en viktig film som alla bör se; om inte för filmens upplägg så åtminstone för det alltid lika viktiga ämnet.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 13 december 2013
Senast uppdaterad: 13 december 2013
Recensionen har lästs 4135 gånger av 2503 personer, sedan den 13 december 2013
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
Alex Olin - fredag den 14 mars 2014 kl. 21:12:
En Suverän film. Den är spännande och får än att verkligen tänka till. Man börjar känna för Anna och hata resterande. En stark 9a för del 1 och en ljummen 8 för del 2.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))