Dubbningshemsidan
Recensioner
Bandslam
(Bandslam)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Den amerikanska manusförfattaren och regissören Todd Graff började sin karriär som skådespelare och komiker, innan han under 1990-talet började arbeta som manusförfattare och producent. Han regidebuterade 2003 med den kritikerrosade musikalen Camp, som med tiden kommit att ses som en kultklassiker fastän den aldrig blev någon enorm succé på bio. Efter ett långt uppehåll på sex år är Todd tillbaka som både regissör och manusförfattare, och den här gången handlar det om en ungdomsfilm i gymnasiemiljö. Bandslam har fått bra kritik världen över, men blev inte särskilt framgångsrik på biografer och släpptes direkt på DVD i Skandinavien.
Här får vi lära känna tonåringen Will Burton, som lever ett allt annat än trivsamt liv i Cincinnati med sin mamma Karen, och blir mobbad konstant i skolan. Han är besatt av musik, och skriver dagligen brev till David Bowie; men föga förvånande utan att få svar. En dag kommer hans mamma med den goda nyheten att hon fått en nytt jobb, och de ska flytta till New Jersey. Han förväntar sig visserligen inte att tillvaron ska förändras särskilt mycket, men då får han åtminstone en chans att börja om på ny kula bland folk som inte känner honom. Han börjar näst sista året på Van Buren High School i centrala New Jersey, och till en början känner han sig utanför. Snart kommer han i kontakt med den blyga plugghästen Sa5m (där 5:an är stum!), som läser för jämnan och är en dyster tjej som tycker om att klä sig i mörka kläder och konstant prata i ett onormalt mörkt tonläge. När Will och Sa5m hamnar i samma grupp i ett grupparbete på skolan får de också chansen att lära känna varann närmare. Genom Wills musikintresse kommer han till sist i kontakt med den före detta hejarklacksledaren Charlotte, som numera är sångerska i det allt annat än framgångsrika bandet Glory Days; ett band hon främst startat för att konkurrera med sin expojkvän Ben, som leder skolans populäraste band som råkar heta samma sak. Charlotte övertalar Will att bli bandets manager, och tillsammans gör de sig redo för bandtävlingen Bandslam; en stor tävling där alla skolor i de närliggande delstaterna deltar, och där vinnaren får skivkontrakt.
En film om band och musiktävlingar låter inte direkt som världens mest originella film, och på papperet framstår det också som ganska tunt och ytligt. Man kan heller inte förneka att det förekommer vissa klichéer. Men skenet kan bedra, och Bandslam är faktiskt en betydligt djupare film än man skulle kunna ana. Det är en intressant story, som har utvecklats till att handla om betydligt mer än själva bandtävlingen. Det är ett smart drag, och det har blivit ett genomarbetat manus som känns omfattande. Manusförfattarna har kommit med tillräckligt många nyskapande drag för att filmen ska kännas mer originell än det först verkar, och framförallt uppskattar jag att den skildrar tonåringars liv och tillvaro på ett mycket trovärdigt sätt. Överlag är det en riktigt trovärdig och realistisk film, helt utan logiska luckor eller andra större irritationsmoment.
Det är samtidigt en riktigt rolig film, där man får skratta vid ett flertal tillfällen. Bland annat finns det en sanslös kysscen, som är helt oförglömlig. Men humorn har aldrig skett på bekostnad av karaktärerna eller handlingen, som gör att filmen också fungerar utmärkt som drama, Dessutom finns det mycket bra och passande musik, vilket ytterligare förhöjer helhetsintrycket. Någon musikal är det dock inte, och därför har den amerikanska distributören gjort en felbedömning när de snarast marknadsfört den som en ny High School Musical. Trots allt har de båda filmerna inte särskilt mycket gemensamt - här handlar det om naturlig musik som vävs in i form av bandframträdanden och repetitioner, utan att rollfigurerna brister ut i sång oprovocerat. Men det finns också ett påtagligt djup och allvar, som gjort att filmen blivit både berörande och gripande. Vid några tillfällen är det nästan omöjligt att inte fälla några tårar, men det blir samtidigt aldrig för tungt. Det är också en mycket charmig och mysig film, och den förblir engagerande och underhållande hela tiden.
En trevlig omväxling är även att de flesta rollfigurer blivit mycket mångbottnade och nyanserade, och vi får lära känna flera personer ganska ingående. Bäst ställt är det med Will, Sa5m och Charlotte, som alla blivit trovärdiga och genomarbetade. Även Wills mamma Karen har blivit lite mer nyanserad än hur föräldrar brukar porträtteras i ungdomsfilmer, och det är trevligt även om det gärna hade fått få ännu lite längre. Tyvärr är det inte lika gott ställt med bandkamraterna Bug och Omar, som har förblivit tämligen endimensionella och ytliga. Jag hade gärna velat lära känna de lite bättre, och dessutom är Bug bitvis en allmänt störande rollfigur. De två känns mest som instoppade för "comic relief" än för att framstå som riktiga människor. Dessutom tycker jag att Sa5m bitvis blivit en smula outvecklad, och jag hade gärna velat se mer av henne. Men det blir bättre med tiden, och man kan inte förneka att det är en mångbottnad karaktär som känns helt äkta. Med de flesta finns övertygande karaktärsutveckling, och jag uppskattar att manusförfattarna gjort sitt bästa för att undvika de flesta traditionella stereotyper i skolfilmer.
Bitvis är Bandslam lite förutsägbar, men det finns trots allt en del oväntade vändningar varför man inte alls kan förutspå allt. Därför är det näst intill omöjligt att inte tycka om Bandslam, och det är en så oerhört charmig, trevlig och mysig film att även de hårdaste personerna lär smälta. Trots en del romantik har det heller inte blivit en renodlad romantisk film, utan det finns viktigare händelseförlopp och teman än så. Det är ett välkommet drag, och gör att filmen inte blivit lika traditionell som det först kan verka. Filmens främsta målgrupp är givetvis tonåringar - det är närmast oundvikligt vid filmer som utspelas på gymnasieskolor - men filmen har trots allt djupare teman och budskap än så, varför den fungerar för de flesta åldrar och även lär uppskattas av många äldre personer.
Filmen är välgjord med ett snyggt foto och ett effektivt bildspråk, om än inte det mest originella. Klippningen är bra, även om filmen gärna hade fått förlängas en smula då jag helt enkelt velat se mer av de här rollfigurerna. Musiken är också bra, även om vissa låtar inte är lika minnesvärda som man hade kunnat önska. Skådespelarinsatserna är utmärkta, och där finns i stort sett inga svaga kort. Den tämligen okända Gaelan Connell är mycket bra som Will, och spelar övertygande och trovärdigt. Aly Michalka, den ena halvan av den populära popgruppen Aly & AJ, är lysande som Charlotte. Vanessa Hudgens är förstås alltid bra, och i denna första film efter High School Musical-trilogin gör hon en utmärkt insats som Sa5m. Jag uppskattar att hon spelar en lite annan slags rollfigur än i de filmerna, och talar dessutom med ett helt annat röstläge hela filmen igenom än vi är vana vid. Lisa Kudrow är också riktigt bra som Will, och för första gången på länge gör den forna Vänner-skådisen en trovärdig roll utan att fokusera på humor. Alla har även en stark personkemi och passar bra ihop, och Gaelan Connell har en utmärkt personkemi med både Vanessa Hudgens och Aly Michalka. Det är mycket trevligt med en rollbesättning som äntligen är i det närmaste klockren, något som tyvärr tillhör undantagen. Alla skådespelarna sjunger även själva, och många spelar även instrumenten själva. Enligt uppgift är även alla musiknummer inspelade live under inspelningen, vilket är mycket sällsynt i sådana här sammanhang men bidrar till en övertygande autentisk känsla. Man kan heller inte förneka att i synnerhet Aly Michalka och Vanessa Hudgens har fantastiska sångröster.
Att Bandslam inte blivit någon succé på bio någonstans i världen är förmodligen till största delen på grund av den misslyckade marknadsföringen, för om man förväntar sig en ny High School Musical så lär man bli besviken. Men om man vet vad man ger sig in i, så är också sannolikheten stor att man kommer att älska Bandslam. För det här är helt enkelt en mycket bra film som är både charmig, mysig, underhållande, trevlig och rolig. Den erbjuder ett större djup och allvar än man hade kunnat ana och bitvis är riktigt gripande. Den engagerar och berör från början till slut, och tiden går mycket snabbt. Därför finns det inte mycket att klaga på, och jag kan med gott samvete ge den en åtta i betyg. Det är också en typisk sådan film som håller att ses om flera gånger. Det största problemet är förmodligen att få folk att ge filmen en chans, för på papperet låter det inte alls som särskilt mycket att hurra för...
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, vilket på ren svenska innebär små svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV och stora svarta fält på en 4:3-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är lagom stor och lättläst. Den svenska översättningen håller hyfsad klass, men det förekommer tyvärr en del översättningsfel. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, direkt följt av ett flertal trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi). Därefter börjar själva filmen att spelas upp direkt, utan att någon meny visas. Som vanligt när det gäller Nordisk Film finns ingen traditionell huvudmeny, utan trycker man på DVD-spelarens menyknapp kommer man istället tillbaka till den inledande språkvalsskärmen. Det medför också att det inte finns någon scenvalsmeny, vilket försvårar om man vill hitta åt en viss scen i filmen. Det gör också att man från menyn inte kan välja att spela upp filmen utan text, utan föredrar man att se filmen otextad måste man välja något av de skandinaviska språken och därefter stänga av texten via fjärrkontrollen efter att filmen startat. Tyvärr finns inget som helst extramaterial, vilket är tråkigt om än inte speciellt förvånande för en film som inte visats på bio i Sverige.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 18 maj 2010
Senast uppdaterad: 19 maj 2010
Recensionen har lästs 4650 gånger av 2869 personer, sedan den 18 maj 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))