Dubbningshemsidan
Recensioner
Brustna omfamningar
(Los abrazos rotos)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Regissören, manusförfattaren och producenten Pedro Almodóvar är en av Spaniens mest kända och inflytelserika filmmakare, och hans filmer har vunnit många priser; däribland ett par Oscars. I Sverige har många av hans filmer levt en förhållandevis anonym tillvaro, men har trots allt blivit känd även här för bl.a. filmer som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och Allt om min mamma. Sedan 1980 har han skrivit och regisserat 16 filmer, och nu har hans sjuttonde film Brustna omfamningar fått premiär - en av ganska få spanska filmer som gått upp på biograferna i Sverige. Här kretsar handlingen kring en f.d. filmregissör vid namn Mateo Blanco, som numera är blind och därför tvingats byta yrke till författare. Därför går han också numera under pseudonym och kallar sig Harry Caine. En dag kommer han i kontakt med en man från hans förflutna; en kille som kallar sig Ray X och vill skriva ett filmmanus tillsammans med honom. Det får Mateo/Harry att tänka tillbaka, och berätta för sina bekanta om vad som hände för 14 år sedan. Då gjorde han sin sista film som regissör; sin första och enda komedi efter en lång rad dramer. Han blev då attraherad av filmens huvudrollsinnehavare Lena, fastän hon redan hade ett långvarigt förhållande med den rika finansmannen Ernesto Martel; som dessutom råkade vara filmens producent. Det ställde till stora problem, inte minst som Ernesto till råga på allt blev sjukligt svartsjuk och besatt av Lena.
Brustna omfamningar är absolut en originell film, fastän grundstoryn i sig inte är alltför upphetsande och vi trots allt har sett liknande handlingar förut. Men det är intressant och genomarbetat, och det mesta känns realistiskt och trovärdigt. Man känner också tydligt igen Pedro Almodóvars unika stil till både innehåll och estetik. Inledningsvis är det lite rörigt och osammanhängande, i och med de många hoppen mellan nutid och dåtid, och det är inte helt enkelt att få grepp om vad kopplingen är mellan allting. Men dessbättre blir det mer förståeligt och mindre rörigt allt eftersom filmen pågår, och då blir också helhetsintrycket mer positivt. Överlag är det intressant hela tiden, och bitvis blir det både fängslande och vid några fall även lite gripande. Därför förblir filmen fascinerande, och vissa scener är rena mästerverken. Det är också intressanta rollfigurer vi får lära känna, även om många blivit tämligen endimensionella och inte erbjuder något större djup. Det är bara Mateo och Lena som har åtminstone en del nyanser och man kan ana ett visst djup, men även där är det inga alltför mångbottnade karaktärer vi har att göra med. Det är en lågmäld och långsam film, vilket passar bra i det här fallet, men som tyvärr går lite för långt. Det blir helt enkelt lite väl segt ibland, och den förhållandevis tunna storyn motiverar inte en speltid på över två timmar. Den hade med fördel kunnat kortas ner med minst en kvart, och hade säkerligen blivit bättre då.
Det kvarstår också vissa frågetecken som man aldrig får någon egentlig klarhet i, och storyn är ibland lite väl tillkrånglad för sitt eget bästa. Man kan också bitvis känna att den blivit lite överpretentiös, och kryllar exempelvis av referenser till andra filmmakare (däribland Roberto Rossellini och Ingmar Bergman), även när det inte tillför någonting. Ibland känns det nästan som att Almodóvar hellre vill imponera med sina kunskaper än att verkligen berätta en sammanhängande historia. Vidare kan man tycka att filmen blivit lite väl "grabbig", och det är exempelvis mer regel än undantag med nakna kvinnor och utdragna närbilder på bröst. Till viss del är det positivt och ger en mer realistisk känsla, men det har ibland blivit för mycket av det goda och somliga nakenscener tillför ingenting. Samtidigt finns knappt en enda lättklädd man, och den manliga huvudrollen förblir relativt oberörd medan många av kvinnorna i hans närhet blivit onödigt ytliga och menlösa. Lite mer jämställdhet hade inte skadat, även fast jag inser att Brustna omfamningar långt ifrån är ensam i den kategorin. Till skillnad från en del av Pedro Almodóvars tidigare filmer, finns det heller inte mycket till humor i filmen. Ibland had det passat med lite mer komik, fastän den fungerar helt okej som drama. Det märkligaste är att filmen i filmen som Mateo regisserade inte heller är det minsta rolig, fastän den ska föreställa vara en komedi.
Visuellt, tekniskt och hantverksmässigt är filmen dock oklanderlig. Foto och scenografi håller absoluta toppklass, och filmen har ett starkt bildspråk som blandar fast kamera med handkamera på ett skickligt sätt. Som vanligt har Pedro Almodóvar också ett imponerande sinne för detaljer, och lämnar ingenting till slumpen. Musiken är mycket passande och stämningsfull, och allt detta bidrar till ett mer positivt helhetsintryck. Skådespelarinsatserna är också utmärkta, och i synnerhet Penélope Cruz är lysande som Lena och spelar övertygande och trovärdigt hela tiden. Även Lluís Homar spelar bra som Manuel, och hans personkemi med Penélope är påtaglig. In i minsta biroll spelar alla bra och övertygande, även fast José Luis Gómez som Ernesto inte riktigt lyckas att väcka liv i sin alltför platta rollfigur. Men fastän Brustna omfamningar är intressant och periodvis imponerar stort, så blev jag inte överförtjust i filmen. Den är tyvärr lite väl seg, och vi får en viss distans till alla rollfigurer som gör att den aldrig blir alltför berörande eller gripande. Fortfarande är det dock en fullt sevärd och genomarbetad film, som trots allt kan rekommenderas för många fastän den kanske är i smalaste laget. Med utmärkta skådespelare, foto i världsklass och en intressant och åtminstone någorlunda realistisk grundstory kommer man långt, och trots onödigt många brister ger jag därför filmen en svag sjua i betyg. Dock har jag inte sett tillräckligt många filmer av Almodóvar för att rättvist kunna jämföra med hans tidigare verk, men jag tror inte att jag går för långt om jag hävdar att det här inte tillhör någon av hans bästa filmer.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 11 september 2009
Senast uppdaterad: 11 september 2009
Recensionen har lästs 3612 gånger av 2036 personer, sedan den 11 september 2009
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
Hans Sparrman - söndag den 22 april 2012 kl. 09:38:
Vad hette kvinnan som sjöng på slutet medans rollistan presenterades?
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))