Dubbningshemsidan
Recensioner
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott
(Mine vaganti)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Pan-Vision/Folkets Bio för recensionsexemplaret
Den italiensk-turkiska regissören och manusförfattaren Ferzan Ozpetek började sin karriär som regiassistent och Second Unit-regissör, innan han 1997 tog steget över till att själv regissera. Han har sedan dess skrivit och regisserat ett knappt tiotal filmer, men är troligen mest känd för debutfilmen Det turkiska badet. Trots att Ferzan har vunnit ett flertal priser genom åren är det endast Det turkiska badet som fått svensk biopremiär, och de flesta av hans andra filmer har inte ens släppts direkt på DVD i Sverige. Nu är han tillbaka med dramakomedin En italiensk familj på gränsen till sammanbrott (eller Mine vaganti som originaltiteln lyder, och som bokstavligt talat betyder drivminor). I filmen, som fick svensk biopremiär sommaren 2010, har Ferzan återigen använt sig av ett av sina favoritteman på film; nämligen homosexualitet.
Handlingen utspelas i staden Lecca i Apulien i det sydligaste Italien. Den stora och konservativa familjen Cantone driver en framgångsrik pastatillverkningsfabrik, och pappan Vincenzo har hittills varit chef för företaget. Han ser dock fram emot att se sina två söner Tommaso och Antonio ta över företaget, och även gifta sig och skaffa barn för att föra familjens namn vidare. Tommaso har bott några år i Rom och har tagit de första stapplande stegen till en karriär som författare, och är nu på väg tillbaka till familjen. Han kommer dit för att äntligen avslöja för sin konservativa familj att han är homosexuell, och hans pojkvän väntar på att han ska återvända till Rom. Men avslöjandet går inte så bra, för innan Tommaso hinner berätta sin hemlighet hinner brodern Antonio före och avslöjar att han är homosexuell. Pappa Vincenzo får en svår chock; drabbas av en hjärtinfarkt och vägrar att ha någonting med Antonio att göra längre. Istället blir det Tommaso som tvingas ta över pastafabriken, fastän det inte alls är vad han verkligen vill...
Temat eller upplägget är måhända inte världens mest originella, men En italiensk familj på gränsen till sammanbrott har ändå en lite ovanlig ton som gör att filmen sticker ut från mängden. Den har en lite udda blandning av lägmäld stil och lite lätt tillspetsad komedi, som inledningsvis kan kännas egendomligt men som efter ett tag trots allt fungerar riktigt väl. I stil och känsla märker man av en del likheter med Almodóvars filmer, även om denna kanske inte är riktigt lika minnesvärd som många av hans filmer. Storyn är intressant, och att det är ett viktigt budskap kan ingen förneka.
Det finns också flera intressanta rollfigurer, och vi får lära känna ganska många av dem väl. Nästan alla är visserligen tillspetsade, men de flesta känns ändå relativt äkta. Men det är många rollfigurer, och filmen har inte mycket till introduktion. Därför tar det ett tag innan man faktiskt kommer in i filmen och lyckas att lista ut vem som egentligen är vem. Inledningsvis framstår filmen därför som tämligen rörig, och det tar ett ganska långt tag innan man ens förstått vilka som är vilka av själva familjen som handlingen kretsar kring. Jag hade önskat en tydligare introduktion, för att få lära känna vilka de centrala karaktärerna är innan själva handlingen kommer igång på allvar.
Men när filmen väl kommer igång och man inser hur allt hänger ihop, så finns absolut ett visst djup och en påtaglig charm. Det är en underhållande och smårolig film, där man får skratta då och då. Det är ingen enorm skrattfest, utan har snarare en lite mer subtil humor, men jag skrattade i alla fall vid några tillfällen. Överlag låter regissören heller inte humorn ta överhanden, utan det finns hela tiden en allvarlig underton och ett hyfsat djup med ett fint budskap. Det är också en ganska tänkvärd film, där det är lätt att känna för åtminstone vissa av rollfigurerna. Filmen engagerar nästan hela tiden, och vid några tillfällen blir det också riktigt berörande. Dock blir det aldrig riktigt gripande, trots att det egentligen är ett gripande ämne.
Däremot förekommer en hel del klichéer och stereotypa rollfigurer, där Tommasos homosexuella storstadskompisar är det mest påtagliga exemplet - mycket mer stereotypt med typiskt homosexuellt beteende är svårt att hitta, och det känns lite störande. Även pappa Vincenzo har blivit tämligen stereotyp med en typisk homofobisk rollfigur som vi redan sett alltför många exempel på. Däremot uppskattar jag att båda bröderna Tommaso och Antonio blivit mångbottnade och intressanta rollfigurer, som inte alls känns typiskt "bögiga", utan har skildrats på ett äkta och trovärdigt sätt. Även Alba är en intressant och hyfsat mångbottnad karaktär, som är lätt att sympatisera med.
Filmen lider också av vissa trovärdighetsproblem, och det märks att storyn har blivit lite överdriven och tillspetsad. De flesta rollfigurer har överdrivits, och särskilt pappan känns lite för mycket. Visst förstår jag att det konservativa Italien förmodligen inte är jämförbart med Sverige, men det känns ändå för mycket med personer som anser att homosexuella är den största skammen som finns, och att det vore att vanhedra hela släkten. Det hade man kunnat acceptera om filmen hade utspelats på 1980-talet eller ännu längre bakåt i tiden, men år 2010 har jag lite svårt att köpa det. Kanske är det verkligen så här illa i Italien och givetvis förekommer extremt homofoba personer i alla länder, men det här känns ändå lite väl överdrivet; så till den grad att filmen vid vissa tillfällen nästan börjar framstå som en buskis. Det överdrivna tonläget gör samtidigt att filmen inte behandlar ämnet med det allvar som det förtjänar, och problematiken tas inte lika djupt som jag hade önskat.
Jag stör mig också över att En italiensk familj på gränsen till sammanbrott tar upp flera historier som inte får något egentligt slut, och i slutändan återstår lite för många lösa trådar och obesvarade frågor. Det känns som att regissören till varje pris velat undvika övertydlighet, så att det istället gått för långt åt andra hållet. Slutet är också lite för öppet och ouppklarat för min smak, trots en stark och minnesvärd slutscen - jag hade helt enkelt velat veta lite mer, och även om öppna slut ibland kan passa bra så känns det här inte som ett sådant exempel.
Däremot erbjuder filmen ett fantastiskt foto, med ett starkt bildspråk och en hel del vackra vyer. Filmen är snyggt gjord, och såväl klippning som musik är också bra. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra, och Riccardo Scamarcio gör en utmärkt insats som Tommaso. Nicole Grimaudo är också mycket bra som Alba, och Alessandro Preziosi spelar bra som Antonio. Ilaria Occhini är också ett riktigt fynd som den namnlösa farmodern. Däremot tycker jag att Ennio Fantastichini balanserar på gränsen till överspel som pappa Vincenzo, och trots en överdriven rollfigur tror jag ändå att en bättre skådis hade kunnat göra en mer äkta tolkning av karaktären.
Jag kan inte låta bli att känna att det finns en lite för stor kulturell klyfta i det här fallet, och därför fungerar nog En italiensk familj på gränsen till sammanbrott bättre i Italien än i Sverige. Åtminstone här känns den här tolkningen av homosexualitet som lite för överdriven och magstark, särskilt för att föreställa år 2010. Men om man kommer över det och de lite för många lösa trådarna, så är det en bra film som tar upp ett intressant ämne på ett fint sätt. Det är en underhållande och smårolig men ändå ganska djup och allvarlig film. Den har också ett föredömligt tempo, och känns inte alls så seg som många andra italienska filmer ofta brukar ha en förkärlek att bli. Därför är det här utan tvekan en fullt sevärd film för de allra flesta, men samtidigt blir den aldrig riktigt lika minnesvärd eller gripande som den borde ha kunnat bli.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild i formatet 2,35:1, medan ljudet är i Dolby Digital 5.1 på italienska. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen har enbart svensk text, och ingen textning för hörselskadade. När man matar in DVD-skivan möts man av en distributörsjingel, som följs av varningstexter. Direkt därpå kommer vi till huvudmenyn, som är stillastående och svenskspråkig. Tyvärr finns inget extramaterial alls, vilket känns lite tråkigt.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 24 mars 2011
Senast uppdaterad: 25 mars 2011
Recensionen har lästs 3618 gånger av 2089 personer, sedan den 24 mars 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(18507732)a(1587777))