Dubbningshemsidan
Recensioner
LOL
(LOL)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Scanbox Vision för recensionsexemplaret
Den franska regissören och manusförfattaren Lisa Azuelos började sin karriär 1995 med den franska komedin Ainsi soient-elles, och är för många känd för ungdomskomedin LOL (Laughing Out Loud) från 2008 (som mig veterligen inte släppts i Sverige). Nu har Lisa gjort sin engelskspråkiga debut i USA, och detta med en nyfilmatisering av just 2008 års film; bara fyra år efter den franska filmens premiär. Titeln har kortats ner till bara LOL, och i den engelskspråkiga nyfilmatiseringen spelar Miley Cyrus huvudrollen.
Lola, som ofta kallas för LOL av sina vänner, är en helt vanlig 16-årig tjej. Hon har levt ett fint liv med bästa vännen Kyle och hennes pojkvän Chad, men hennes relation till sin mamma Anne hade kunnat vara bättre då Lola börjar vilja ha mer frihet än Anne är beredd att ge henne. När Lola får reda på att Chad länge varit otrogen med henne gör hon genast slut, och det är bara genom Kyle hon inte deppar ihop fullständigt. Under tiden har mamma Anne börjat om att dejta sin exman, vilket ska vara en hemlighet men Lola ändå lyckats ta reda på. Och Lolas väninna Emily har problem av helt annat slag, då hon blir förälskad i sin mattelärare...
Tycker ni att LOL som en originell och nyskapande film? Det är det inte heller; inte ens om man i likhet med undertecknad inte sett den franska originalfilmen. Men det är givetvis heller inte meningen, och filmteamet har utnyttjat klichéerna till sin egen fördel på ett elegant sätt. Det gör att filmen faktiskt blivit riktigt underhållande, trots de många klyschorna och den ganska förutsägbara intrigen. Jag uppskattar den vardagliga grundstoryn, som tar upp realistiska vardagsproblem utan att bli överdramatiserande med enorma problem som rollfigurerna måste övervinna; på samma sätt som alltför många andra filmer blivit. Här rör det sig istället om relativt vardagliga problem, varav åtminstone en del är tämligen banala i det stora hela, men som de allra flesta kan relatera till; oavsett ålder.
Därför har LOL blivit en passande film för alla åldrar, som fungerar för betydligt fler än bara den tonårspublik (troligtvis tjejer) som producenterna i första hand säkerligen riktat in sig på. För hemligheter av mer eller mindre allvarligt slag har vi väl alla, och filmen tar därför upp problem och händelser som i stort sett alla oavsett ålder kan relatera till på ett eller annat sätt. Därför förblir filmen också engagerande, där man bryr sig om de större rollfigurerna på ett förvånansvärt lyckat sätt, och även kan identifiera sig med. För en yngre publik van vid fartfyllda filmer (vilket jag inbillar mig främst är killar, men det kanske bara är fördomar) kan det kanske göra att den här filmen upplevs en smula menlös, för det rör sig trots allt inte om några oöverstigliga problem eller extremt dramatiska händelser. Är man van vid sådant kan det säkert också upplevas en smula långsamt, för filmen tar relativt god tid på sig att presentera rollfigurerna och grundpremissen. Men jag tycker om det, och genom filmens fina vardagliga stil förblir man intresserad hela tiden och bryr sig om vad som ska hända.
Det är charmigt, underhållande och fängslande, trots att ingenting alltför dramatiskt inträffar och trots att storyn egentligen är förhållandevis tunn. Visst finns det en hel del stereotypa rollfigurer, men allt detta har manusförfattaren och regissören utnyttjat till filmens fördel så att även stereotyperna framstår som människor; på samma sätt som i verkliga livet. Jag uppskattar också att Lolas mamma för en gångs skull har fått ovanligt stort utrymme, och att mammans och dotterns problem ställs i relation till varandra på ett elegant sätt; för att visa på likheter såväl som olikheter. Det är roligt med en förälder i en ungdomsfilm som för en gångs skull inte enbart är en typisk stereotypt stöttande och/eller kraftigt överbeskyddande person, utan som får nästan lika stort utrymme som Lola. Det är ovanligt och förhöjer helhetsintrycket. Jag uppskattar också att filmen för en gångs skull inte speglar typiska kärnfamiljer, i och med att Lolas föräldrar faktiskt är frånskilda - knappast något märkligt i verkligheten, men på film är det förvånansvärt sällan det förekommer; i synnerhet vid amerikanska och brittiska filmer som alltför ofta brukar förorda typiska kärnfamiljer på ett ytterst stereotypt sätt.
Men så var det det här med genren... Av någon outgrundlig anledning har LOL marknadsförts som en komedi, vilket är märkligt för särskilt mycket humor kunde i alla fall inte undertecknad hitta. Visst är det småroligt nån gång då och då, men jag skrattade inte högt en enda gång under hela filmen; utan längre än till leenden eller i bästa fall försiktiga småfniss går det aldrig. Jag vet ärligt talat inte om genren är felaktig, eller om det faktiskt finns någon humor (eller åtminstone försök till dito) som jag inte lyckats uppfatta. Förutom några få småroliga repliker och situationer lyckades jag inte ens hitta något som jag inbillar mig ska vara tänkt att vara roligt. En komedi som nästan helt saknar allt vad humor heter låter inte särskilt lyckat, men om man istället ser på filmen som ett drama så fungerar det mycket bättre. Och som drama betraktat är det en bra film.
Dock lider filmen av några klichéer och stereotyper för mycket, som inte enbart kan förklaras med avsiktlig användning. Det gäller bl.a. Lolas pappa, som till stora delar lyser med sin frånvaro och som när han väl förekommer känns alltför endimensionell. Lolas (ex-)pojkvän Chad känns också lite väl endimensionell och är så stereotyp att man känner igen rollfiguren från nästan alla andra tonårsfilmer som någonsin gjorts. Det finns också lite för många rollfigurer, som gör att alla inte hinner få det utrymme de förtjänar. Lolas bästa vän Emily är exempelvis en intressant rollfigur, men som tyvärr fått för lite utrymme så att hennes sidohistoria upplevs som lite mer stereotypt och banal än den egentligen är. Jag hade velat se mer av henne och hennes sidohistoria, som dessutom klaras upp orealistiskt enkelt. Dessutom kan man tycka att sidohistorien med klassresan till Paris blivit lite väl stereotypiskt och överdrivet skildrat, där i stort sett alla fransmän framstår som minst sagt udda typer men knappt en enda "normal" människa. Det är märkligt att man valt att överdriva fransmännens karaktärsdrag på det här sättet, när övriga rollfigurer blivit förvånansvärt mänskliga utan överdrifter; och än märkligare blir det genom det faktum att filmens regissör och medförfattare Lisa Azuelos faktiskt är fransyska...
Fotot är snyggt, och filmen har ett effektivt men ganska traditionellt bildspråk. Skådespelarinsatserna är överlag bra, och Miley Cyrus är riktigt bra i huvudrollen som Lola. Till en början känns det lite ovant med en så känd skådespelerska i den här rollen, och det är nästan oundvikligt att man jämför med Hannah Montana. Men redan efter tio minuter hade jag nästan helt glömt bort skådespelerskan, och kom istället att se på henne som just Lola. Demi Moore är också bra som hennes mamma, och det är trevligt att få återse Ashley Greene (nuförtiden mest känd från Twilight-filmerna). Douglas Booth är ganska bra som Kyle, men imponerar inte lika mycket som övriga i ensemblen.
LOL är en trevlig och underhållande film, med fin sensmoral och en ovanligt realistisk skildring av mor/dotter-relation och ovanligt realistiska vardagsproblem. Genom att storyn inte är överdramatiserande med enorma/ovanliga problem och tillspetsade händelser blir målgruppen lite tunnare än vanligt, och förväntar man sig sådana filmer blir man nog besviken. Förväntar man sig en riktigt rolig film lär man också bli väldigt besviken. Men uppskattar man vardagliga relationsdramer är det väl värt att ta en titt på LOL. Filmen är säkerligen främst riktad till tonårstjejer, men genom en story som de allra flesta kan relatera till och sympatiska rollfigurer fungerar den för de flesta åldrar, och undertecknad - som är ungefär dubbelt så gammal som den tilltänkta målgruppen och av "fel" kön - hade i alla fall fullt utbyte av filmen hela tiden. Det är visserligen inte jättedjupt och heller ingenting man kommer att fundera på länge efter att sluttexterna rullat klart; men som underhållning för stunden fungerar det alldeles utmärkt. Mer än så begär i alla fall inte jag, och därmed förtjänar filmen en stabil sjua i betyg; varken mer eller mindre. Det är bara beklagligt att många säkerligen inte lär ge filmen en chans p.g.a. antingen Miley Cyrus i huvudrollen (som långt ifrån alla älskar) eller det extremt orimliga snittbetyget på IMDb...
Blu-Ray-utgåvan erbjuder bild i Widescreen med proportionerna 2,35:1, medan ljudet finns i både DTS-HD och Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Det finns textning på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr ingen engelsk text och heller ingen textning för hörselskadade. Textningen är lagom stor men har tyvärr lite väl tunna kantlinjer, som gör det svårt att läsa vid ljusare bakgrunder. Den svenska översättningen håller en förhållandevis hög klass, utan nämnvärda översättningsfel. När man matar in BD-skivan möts man av en distributörsjingel följt av varningstexter (som inte går att hoppa förbi). Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är stilren och engelskspråkig.
Som extramaterial hittar vi först en minidokumentär vid namn "The Cast of LOL" på fem minuter, där skådespelarna pratar om sina rollfigurer, hur det var att spela in filmen och hur det var att jobba med Miley Cyrus. Det är bitvis aningen intressant, men alldeles för stor vikt har lagts vid att beskriva handlingen och rollfigurerna; något man säkerligen redan vet om man har sett filmen. Nästa inslag heter "Like Mother, Like Daughter", som i fem minuter handlar om mor/dotter-relationen i filmen och skådespelarnas egna erfarenheter. Alltför djupsint är det inte, men det är i alla fall lite mer intressant. Till sist återfinns det tre minuter långa inslaget "Lots of Love for Lisa Azuelos", som inte helt oväntat handlar om hur det varit att jobba med regissören Lisa Azuelos. Lite matnyttig information framkommer, men överlag handlar det alldeles för mycket om allmänt skryt. Men det är väl heller inte särskilt förvånansvärt - tror någon på fullaste allvar att någon skådespelare skulle säga offentligt att det var en mardröm att jobba med en viss regissör...? Där tar det roliga slut, och av någon märklig anledning får vi i Skandinavien inte med det kommentatorspår som den amerikanska Blu-Ray-utgåvan enligt uppgift ska innehålla. Extramaterialet som finns har ingen textning alls.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 2 april 2013
Senast uppdaterad: 3 april 2013
Recensionen har lästs 5752 gånger av 3421 personer, sedan den 2 april 2013
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))