Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Love & Mercy
(Love & Mercy)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Tack till Universal Sony Pictures Home Entertainment för recensionsexemplaret

Sök efter Love & Mercy på CDON
   ANNONS

Drama / Musik / Verklighetsbaserad / Biografi / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 2 timmar 1 minut

Genre: Drama/biografi
Produktionsland/år: USA, 2014
Produktionsbolag: River Road Entertainment & Battle Mountain Films
Producent: Bill Pohlad, Claire Rudnick Polstein, John Wells & Ann Ruark
Regi: Bill Pohlad
Manusförfattare: Oren Moverman & Michael A. Lerner
Svensk distributör: Universal Pictures Nordic AB & Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB
Klarar av Bechdel-testet: Nej, klarar bara steg 1 och 2
(Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)

Medverkande:
Brian Wilson (dåtid) - Paul Dano	Brian Wilson (nutid) - John Cusack
Melinda Ledbetter - Elizabeth Banks	Dr. Eugene Landy - Paul Giamatti
Dennis Wilson - Kenny Wormald	Carl Wilson - Brett Davern
Mike Love - Jake Abel	Al Jardine - Graham Rogers
Murry Wilson - Bill Camp	Marilyn Wilson - Erin Darke
Audree Wilson - Joanna Going	Hal Blaine - Johnny Sneed
Bruce Johnston - Nick Gehlfuss	Carol Kaye - Teresa Cowles
Al de Lory - Gary Griffin	Van Dyke Parks - Max Schneider

Musiken, låtskrivaren och sångaren Brian Wilson har länge varit framgångsrik inom musikbranschen, och räknas som en av världens mer inflytelserika låtskrivare. Trots en solokarriär lär han dock för alltid huvudsakligen vara känd som frontfigur och låtskrivare för det populära bandet The Beach Boys, som hade sin storhetstid på 1960-talet. Om Beach Boys i allmänhet och Brian Wilson i synnerhet handlar Love & Mercy, som regisserats av Bill Pohlad - en erfaren producent och exekutiv producent vars enda tidigare film som regissör var Old Explorers från 1990.

Någon gång under 1980-talet träffar Brian Wilson, som diagnosticerats med paranoid schizofreni, bilförsäljaren Melinda Ledbetter på en bilaffär; och han blir förälskad i henne. De börjar umgås alltmer, trots att Brians förmyndare och terapeut dr. Eugene Landy inte är överförtjust i någon annan i Brians liv - han vill inte ens att Brian ska ha kontakt med sina egna döttrar. Med tiden börjar Melinda märka att Landy börjar gå från att vara överbeskyddande till att fullständigt ta kontrollen över Brian. Parallellt får vi se scener från 1960-talet, då Brian börjar tröttna på Beach Boys ytliga surfrelaterade sångtexter och vill skriva något helt nytt; något de övriga bandmedlemmarna inte är helt förtjusta i.

Beach Boys har aldrig tillhört någon av mina favoritband, även fast de utan tvekan gjort en del bra låtar; och Brian Wilsons senare solokarriär har jag aldrig ens hört talats om. Jag är därför kanske inte den främsta målgruppen för Love & Mercy, men det är utan tvekan en intressant och fascinerande historia. Det har också blivit en riktigt bra film, som hela tiden engagerar och håller intresset vid liv. Det faktum att det faktiskt har hänt på riktigt förstärker onekligen helhetsintrycket, och då den riktiga Brian Wilson varit inblandad i produktionen bör filmen rimligtvis överensstämma ganska väl med vad som hänt i verkligheten.

Det är värdefullt att få en inblick i Brian Wilsons liv, vare sig man redan känner till honom eller inte, och han har fått relativt många nyanser. Trots ett relativt lågt tempo blir det aldrig segt, utan filmen förblir fängslande och intressant. Att vi också får höra en hel del bra musik från Beach Boys samling gör knappast saken sämre, och leder till att filmen både lyckas att fascinera och underhålla. Det är lagom lågmält, och jag uppskattar filmens balans mellan lärorik historielektion och lättsam underhållning. Här finns en viss charm och en gnutta humor, samtidigt som vi får lära känna Brian Wilson på ett övertygande sätt.

På gott och ont har Love & Mercy en ickelinjär berättarteknik, som hela tiden växlar mellan olika tidsperioder - från "nutid" på 1980-talet (efter att Beach Boys storhetstid var över) till äldre scener på 1960- och 1970-talet. Det är ett udda sätt att berätta historien på, och ännu mer udda blir det av det faktum att Brian Wilson spelas av olika skådespelare i "nutid" och dåtid. Just det greppet fungerar ändå helt okej, men ibland blir det onödigt rörigt av att hela tiden hoppa mellan olika tidsperioder på det här sättet. Man blir heller aldrig riktigt klok på när de olika scenerna ska utspela sig, i och med att filmen aldrig nämner några årtal alls. Jag hade önskat att man åtminstone första gången kunnat nämna årtal för den nutida historien och början av den dåtida, för att bättre få ett grepp om vilka tider det rör sig om. Här måste man nästan känna till de verkliga händelserna för att förstå när de utspelas, och det är bara scenerna på 1960-talet där man av stil och foto lyckas att förstå någorlunda när det skildras.

Love & Mercy lider också av samma problem som de flesta biografier - det är väldigt svårt att med någon form av rättvisa skildra ett helt människoöde och en persons liv på ett par timmar. Det gör att det oundvikligen måste bli en del förenklingar, och bl.a. hoppas de första åren med Beach Boys raskt över för att istället inleda ungefär samtidigt som "Pet Sounds" kom till. Det är i och för sig fullt förståeligt, men det uppstår vissa problem när filmen pliktskyldigt försöker att visa allt viktigt som hänt utan att egentligen förklara händelserna. Samtidigt utelämnas en del, och Brians drogmissbruk får vi mest se försiktiga antydningar till.

Eugene Landy skildras också som helt ond och ärligt talat som spritt språngande galen, utan att hans agerande förklaras. Var Landy en galen psykopat eller var han ute efter att tjäna pengar? Jag gissar på det sistnämnda, trots att filmen mer försöker få det att se ut som det förstnämnda. Melinda Ledbetter har också skildrats lite för stereotypt och endimensionellt, och trots att hon är så viktig skildras hennes och Brians relation på ett alltför ytligt sätt. Dessutom känns det märkligt att de andra medlemmarna i Beach Boys knappt syns alls, utan har skildrats både enkelspårigt och med så få scener som möjligt. Det märks tydligt att fokuset legat på just Brian Wilson, och visst var han en viktig del av Beach Boys framgångar, men det fanns ju trots allt fyra andra medlemmar i bandet; även fast det nästan känns som att manusförfattarna glömt bort den detaljen...

Fotot är utmärkt, och filmen har ett starkt bildspråk och dessutom med övertygande scenografi; varför det hela tiden känns autentiskt. Skådespelarinsatserna är riktigt bra, och framförallt är Paul Dano utmärkt som Brian Wilson i tillbakablickarna. Han spelar övertygande och trovärdigt, och lyckas att väcka liv i en komplex människa på ett bra sätt. John Cusack är nästan lika bra som den äldre Brian Wilson, men alltför lik den verkliga personen är han inte. Elizabeth Banks är mycket bra som Melinda, och gör allt som går av en tyvärr lite för stereotypt skildrad rollfigur. Paul Giamatti övertygar också i en svår och obehaglig roll som den skumma dr. Landy.

Love & Mercy är en riktigt bra film, som skildrar verkliga händelser på ett överlag rättvist sätt. Det är värdefullt att få en inblick i Brian Wilsons liv och även få en viss inblick i Beach Boys; och att det också förekommer mycket bra musik förstärker också känslan. Det är engagerande och trovärdigt, och för mig som haft högst begränsad insikt i Brian Wilson gör också filmen att jag blir mer intresserad av honom som person. Att mycket hoppas över och förenklas får man väl lov att leva med, just för att det aldrig är problemfritt att skildra så långa tidsperioder i en enda film. Men att filmen dessutom blivit lite rörig och inte förklarar allt på ett övertygande sätt är mer problematiskt, och likaså att en så viktig person som Melinda blivit så endimensionell. Men det är ändå en relativt lyckad film, som är väl värd att se, och som genom bl.a. skådespelarinsatserna trots allt förtjänar en ganska stark sjua i betyg. Men den hade kunnat bli bättre genom finslipningar av manuset.

Blu-Ray-utgåvan erbjuder Widescreen-bild med proportionerna 1,85:1 och ljud i DTS-HD 5.1 på originalspråk samt vanlig DTS på portugisiska. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Filmen är textad på de skandinaviska språken samt portugisiska och engelska för hörselskadade. Tyvärr finns dock ingen svensk text för hörselskadade, och heller ingen vanlig engelsk text. Textningen är lagom stor och förhållandevis lättläst, men tyvärr är kantlinjen svag och det finns ingen skugga alls; vilket gör att det blir svårläst vid ljusare bakgrunder.

När man matar in Blu-Ray-skivan spelas en kort distributörsjingel, och därefter spelas några trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi). Därefter kommer man till huvudmenyn, som är stillastående och stilren men som bara finns på engelska. Tyvärr spelas en lite irriterande ljudeffekt på menyn varje gång man markerar något alternativ; något som inledningsvis är effektfullt men som efter en stund mest blir irriterande. Det finns ingen inledande språkvalsmeny, och för att spela upp filmen med textning måste man därför gå in under språkmenyerna från huvudmenyn och välja textspråk. Inte helt användarvänligt, i synnerhet för personer som inte kan engelska. Efter att man spelat upp filmen visas varningstexter på valt textningsspråk (ex. svenska) samt på engelska. Jag förstår inte riktigt behovet av att visa varningstexter på både svenska och engelska, men däremot uppskattar jag att Sony Pictures flyttat varningstexterna till efter filmen istället för före den som alltid varit fallet på DVD. Dessutom är det förstås mycket tacksamt att vi slipper se texter på femtioelva andra språk som vissa andra distributörer envisas med.

Som bonusmaterial hittar vi först ett kommentatorspår till filmen med regissören Bill Pohlad och manusförfattaren Oren Moverman. Det är ganska intressant, och vi får veta en del matnyttigt. Men mycket som nämns är också upprepningar, och det märks att de mer väljer att prata om regin än om manuset. Därefter hittar vi ett 10 minuter långt inslag vid namn "A California Story: Creating the Look of Love & Mercy", som precis som namnet antyder handlar om produktionen av filmen med fokus på visuella aspekter. Det är ganska intressant, men det blir lite tjatigt när det främst blir filmens scenograf och kläddesigner som får komma till tals, och att de knappt nämner regi eller manus alls. Slutligen hittar vi några bortklippta scener, som är intressanta att se men som inte tillför så mycket, varför det är förståeligt att de klippts bort. Det finns heller varken introduktioner eller kommentatorspår till de bortklippta scenerna, och det blir alltid lite problemfritt att visa upp bortklippta scener utan att få någon förklaring var i filmen de hörde hemma eller vad tanken bakom scenerna varit. Tyvärr har bonusmaterialet varken skandinavisk eller engelsk text, utan portugisisk text är allt som erbjuds. Det kan ställa till med vissa problem även om man kan engelska, då vissa inte talar alltför tydligt; och kan man inte engelska eller är hörselskadad är det förstås kört direkt...

Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 24 februari 2016
Senast uppdaterad: 24 februari 2016

Recensionen har lästs 2679 gånger av 1514 personer, sedan den 24 februari 2016

Tweeta

Betyg:
Film/serie		7
BD-produktion		6
Snittbetyg:		6,5

Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:	Välj här 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Läsarnas kommentarer

© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg