Dubbningshemsidan
Recensioner
Marley och jag
(Marley & Me)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Jennifer Aniston
© 20th Century Fox
Den amerikanska journalisten och författaren John Grogan jobbade under ett antal år som krönikör och skribent på diverse tidningar i delstaterna Michigan och Florida, men blev känd på allvar 2006 när han skrev den självbiografiska boken Marley och jag: Livet och kärleken med världens värsta hund om hans och hans frus hund Marley under 13 års tid, som blev bästsäljande i ett antal länder i världen. Boken har även givits ut i Sverige, men blev aldrig lika känd eller populär som i USA. 2008 blev boken om John Grogans liv till film, i regi av New York-regissören David Frankel, som blivit mest känd för filmatiseringen av Djävulen bär Prada. Marley och jag hade urpremiär i december 2008, men först nu har den kommit till svenska biografer (alldeles för sent i mina ögon) - lustigt nog bara en vecka innan den släpps på DVD i Nordamerika. Handlingen börjar omkring 1990 - 1991, men några årtal nämns inte i filmen. Den börjar där många romantiska komedier slutar, då John Grogan precis gift sig med sin flickvän Jenny. Båda två är journalister till yrket och tycker inte om de hårda vintrarna i Michigan. Därför flyttar de snart till ett litet hus i södra Florida, där Jenny omedelbart får ett framstående jobb som skribent på lokaltidningen Palm Beach Post. För John går det inte riktigt lika bra - han får visserligen jobb på en annan tidning i staden, men tvingas nöja sig med att skriva måttligt spännande korta notiser om bränder på soptippen och dylikt. Därför tackar han ja när han istället blir erbjuden att börja skriva krönikor två gånger i veckan, trots att det inte alls är vad han egentligen vill syssla med. John blir oroad när han börjar se antydningar på att Jenny vill skaffa barn; något som han inte alls vill. Hans kompis Sebastian föreslår därför att han skaffar en hundvalp till Jenny, för att få henne att glömma bort tanken på barn tills vidare. De åker till en hunduppfödare i området, och väljer ut en nyfödd hanlabrador som var på rea och mycket billigare än de andra hundarna. John döper hunden till Marley, efter den gamla sångaren Bob Marley. Det visar sig dock snart att det faktiskt fanns en anledning till det sänkta priset, då hunden från första början visar sig vara mer vild än tam. Det blir mer regel än undantag för hunden att förstöra både möbler och det mesta annat i hushållet, och att dessutom äta upp smycken. T.o.m. hundtränarna ger upp hoppet om att kunna tygla den minst sagt odrägliga hunden.
Filmer om hundar har inte direkt tillhört ovanligheterna genom åren, och till en början var jag övertygad om att Marley och jag skulle bli ännu en i mängden av lättsamma hundkomedier av samma stil som bl.a. Disney producerade förr om åren. Den första halvtimmen stämde också min intuition ganska väl, men därefter börjar filmen sakta förändras. Vad som inleds som en lättsam romantisk komedi förvandlas sakta men säkert till ett allvarligare drama, där komiska inslag lättar upp stämningen hellre än att sätta tonen för filmen. Det finns säkert många barnfamiljer som blir besvikna över den inriktningen, men jag tycker det är helt rätt gjort. Det gör att Marley och jag skiljer sig från många andra filmer, och faktiskt blir någorlunda originell. Ser man på filmen som en korsning mellan en lättsam hundkomedi och ett relationsdrama, så kommer man ganska nära sanningen om Marley och jag. Därför kan man tycka att den trots allt påminner om andra filmer, men jag tycker inte det är något fel med det. Det rör sig inte direkt om någon jättedjup film, men det förblir trots allt intressant och engagerande från början till slut. Det är riktigt roligt, och i synnerhet under filmens första timme skrattade jag väldigt ofta. Den andra halvan blir det längre mellan skratten, men i stället en djupare handling. Filmen utspelas under en ovanligt lång tidsperiod (enligt uppgift 13 år från början till slut), men trots det har manusförfattarna och regissören lyckats undvika den alltför vanliga fällan att göra en rörig och svårfattlig film. Trots att vi inte får se en enda textskylt av stilen "X år senare", så förstår man ändå tydligt hur lång tid som gått, och hänger med i allt som händer. Det är skickligt gjort, och det är imponerande av regissören David Frankel att undvika just sådana övertydliga textskyltar, som de flesta andra filmer brukar ta till. Även i övrigt är filmen välgjord, med snyggt foto och effektivt bildspråk. Titelrollen Marley spelas av hela 22 olika hundar, men trots det känns det konsekvent och logiskt, och man märker inga tydliga tecken på att det inte är samma hund. Man kan tycka att hunden Marley blivit lite väl "elak" och osympatisk, och ibland är det svårt att känna någon direkt sympati för byrackan. Men å andra sidan är det heller inte det främsta syftet med filmen, och dessutom är den trots allt verklighetsbaserad. För den riktiga John Grogans skull, så hoppas jag dock att manusförfattarna till filmen överdrivit en smula utifrån de verkliga händelserna - annars blir jag mycket imponerad att han och hans fru faktiskt orkat med det. Periodvis är filmen också mycket gripande, och jag blir förvånad om någon lyckas att se hela filmen utan att fälla en och annan tår. Mot slutet av filmen grät jag så mycket, att jag när filmen var slut kände mig tacksam att jag såg filmen på en pressvisning med väldigt få personer, så att ingen behövde se mig när jag gick ut. Hela filmen kändes också realistiskt och jordnära, och ingenting konstlat. Ett fåtal scener kan visserligen uppfattas som aningen sockersöta, men det går snabbt över.
Jag kan tänka mig att det här är en sådan film som hundägare kanske uppskattar mer än andra, men undertecknad tillhör inte den kategorin och njöt ändå hela filmen igenom. Även om hunden ständigt står i centrum, så handlar Marley och jag trots allt om så mycket mer än så. Skådespelarinsatserna är mycket bra. Owen Wilson har aldrig tillhört mina favoritskådisar, utan brukar tvärtom ofta bli ganska påfrestande med skruvade karaktärer och kraftigt överspel. Men här gör han en ovanligt nedtonad och realistisk roll, och lyckas därför med en både trovärdig och ganska stark rolltolkning. Det här är utan tvekan en av Owen Wilsons bästa rollprestationer någonsin, och bevisar att han passar bättre i lite allvarliga filmer än rena "tokroliga" komedier. Jennifer Aniston är som vanligt utmärkt, och spelar övertygande och realistiskt. Jag har tyckt bra om henne ända sedan Vänner, och därför är det glädjande att hennes karriär - till skillnad från de flesta andra från Vänner - fortfarande går riktigt bra. Eric Dane, mest känd som dr Sloan i Grey's Anatomy, spelar också bra som Sebastian; även om man kan tycka att han spelar ganska likt sin rollfigur i nyss nämnda serie. Allt är dock inte frid och fröjd, och Marley och jag lider trots allt av vissa brister som förhindrar filmen från att bli perfekt. Det mest uppenbara är att många av rollfigurerna blivit ganska endimensionella. Det tydligaste exemplet är Johns kompis Sebastian, som spelar en typisk "kvinnojägare" utan vare sig djup eller nyanser. Det är lite tråkigt, och i en sådan här verklighetsbaserad film så borde man verkligen ha kunnat undvika sådana klichéer. Här syns det tydligt att det är John och Jenny som står i centrum, och alla andra har därför blivit mer eller mindre endimensionella. De flesta andra rollfigurer får vi inte veta mycket mer än namnet på, vilket är lite synd. Bl.a. Lisa och Debby är i grunden vettiga karaktärer, men har fått alldeles för små roller. Det är visserligen fullt förståeligt att fokusera på det här paret i första hand, men för att filmen ska framstå som lite mer trovärdig vore det önskvärt att också få veta lite mer om alla andra. Filmen har också blivit lite för lång, och en speltid på nästan två timmar är i saftigaste laget för den här handlingen. Som regel går tiden ändå ganska fort, då det är mycket som hinns med under tiden, men under filmens andra halva blir det trots allt lite segt periodvis. Det hade varit önskvärt att korta ner den en aning, för att få upp tempot lite även mot slutet. Men trots bristerna blev jag riktigt imponerad av Marley och jag, som lyckades att överraska även en så van filmtittare som undertecknad och är en mycket bra och intressant film. En välgjord film där man både hinner skratta och gråta är helt enkelt svårt att tycka illa om, och därför ger jag filmen en svag åtta i betyg.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 27 mars 2009
Senast uppdaterad: 27 mars 2009
Recensionen har lästs 5437 gånger av 2880 personer, sedan den 27 mars 2009
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
8 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
8 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))