Dubbningshemsidan
Recensioner
Norwegian Wood
(Noruwei no mori)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret
Den japanska författaren Haruki Murakami har blivit känd för romaner som Kafka på stranden 2002. En av hans tidigare romaner var den kritikerrosade och framgångsrika Norwegian Wood från 1987, som översatts till en rad språk. Nu har den boken blivit till film, nästan 25 år efter att boken skrevs. Filmen är huvudsakligen japansk och är japanskspråkig, men är regisserad och skriven av den Vietnam-födde franska regissören Tran Anh Hung. Filmen var nominerad till Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig, och har även vunnit ett flertal priser på asiatiska filmfestivaler. Titeln till boken och filmen kommer från Beatles populära låt Norwegian Wood från 1965, och syftar på ett träslag populärt i Storbritannien på 1960-talet.
Året är 1967, och i Japan revolterar många studenter mot etablissemanget med protester och demonstrationer. Det är dock inte den unga killen Watanabe särskilt intresserad av. Han har hela livet hållit ihop med bästa vännen Kizuki och dennes flickvän Naoko, som varit tillsammans nästan hela livet. Men ingenting blir sig likt när Kizuki plötsligt och utan förvarning begår självmord. Både Watanabe och Naoko har svårt att komma över detta, och när de en kort tid senare träffas får Watanabe känslor för sin döda kompis flickvän. De har sex, men efter det försvinner Naoko lika fort som hon kom. Han får veta att den sköra Naoko har skrivit in sig själv på en vårdklinik uppe i bergen, och under tiden dyker den utåtriktade Midori upp i Watanabes liv...
Jag har tyvärr inte läst Haruki Murakamis roman, och har därför inget att jämföra med. Kanske är det en nackdel, för ibland upplevde jag filmen som onödigt subtil och lågmäld, då vi i en del fall inte får mycket till bakgrundsinformation eller fakta. Bl.a. kan man utifrån filmen ställa sig frågan varför Beatles-låten fått ge namn åt boken och filmen, då enda kopplingen till låten är en rollfigur som sjunger den under en scen i filmen. Jag gissar att det borde ha haft någon tydligare koppling i boken.
Men om man kan komma över sådant, så är Norwegian Wood en riktigt bra film, som engagerar och berör med enkla medel. Storyn är intressant, och det är lätt att känna för rollfigurerna. Filmen har också en annorlunda ton och fin stämning som jag uppskattar, och det är mycket stämningsfullt i en uppfriskande lågmäld stil. Regissören låter ofta bilderna berätta istället för övertydlig dialog, och överlag fungerar det riktigt bra. Ibland kan det bli lite för lågmält, då man inte alltid får tillräcklig information om händelserna eller rollfigurerna, men överlag håller sig filmen på rätt sida. Storyn engagerar och allting är mycket finstämt.
Men tyvärr är det också ganska långsamt, och regissören tar god tid på sig att berätta den i grund och botten ganska enkla historien. Självklart skulle den fina stämningen gå förlorad av ett högt tempo, men det borde finnas någon gyllene medelväg och att dra ut på en relativt tunn story till en bit över två timmar känns som att utmana ödet en smula. Ibland stammar kameran upp lite för länge, och det finns ett antal ganska utdragna scener utan handling. Jag förstår visserligen tanken och den är utan tvekan god, men det har blivit lite för mycket av det goda i den färdiga filmen.
Samtidigt är tempot lite ojämnt, då vissa andra scener känns ovanligt kortfattade och en hel del bakgrundsinformation saknas. I slutändan återstår flera obesvarade frågor, och även om mycket av det kanske inte är relevant för den centrala handlingen, så hade jag ändå velat veta lite mer. Det finns också ett par onödiga scener, i synnerhet mot slutet, som egentligen inte tillför någonting. Det innefattar bl.a. medpatienten Keiro på samma klinik som Naoko, som vi egentligen inte fått veta någonting om men som ändå plötsligt får en viktigare roll mot slutet. Och att Watanabe då plötsligt vet om att Keiro är gift och har barn, vilket tidigare inte nämnts ett ord om under filmens gång, känns lite egendomligt. Förmodligen beror allt detta på problem vid anpassningen av den relativt tjocka boken till filmmediet, men jag tycker ändå att en skicklig manusförfattare borde ha kunnat få till det lite bättre.
Däremot uppskattar jag att de flertalet sexscener som förekommer i filmen har blivit relativt smakfulla, och aldrig känns exponerande eller med mer nakenhet än nödvändigt, trots att ett par av dem pågår lite för länge. Det är också trevligt att filmen åtminstone delvis blivit ovanligt frispråkig, vilket åtminstone inte jag är van vid från asiatiska filmer. Jag uppskattar också att filmen fått med en viss mängd lågmäld humor, så att det trots det tunga ämnet blir relativt lättsamt. Och ingen kan förneka att filmen har ett påtagligt djup, och heller inte att rollfigurerna är intressanta.
Fotot är fantastiskt, och regissören och filmfotografen uppvisar ett imponerande sinne för detaljer samtidigt som filmen har ett annorlunda och starkt bildspråk. Nästan varenda scen är oerhört stämningsfulla, och visuellt har filmteamet verkligen tänkt på allt. Tyvärr kan dock detsamma inte sägas om musiken, för den bakgrundsmusik av stråkkaraktär som förekommer under vissa scener känns väldigt övertydlig och tar överhanden från själva handlingen lite för mycket. Det är visserligen ofta vacker och stämningsfull musik, men när man inte lyckas att fokusera på själva scenerna bara för att musiken tar överhanden så är det något som inte är som det ska. Under några scener har denna musik dessutom en öronbedövande hög volym, och jag förstår verkligen inte tanken bakom det. Det känns som att regissören inte velat att vi ska få en chans att tänka själva, utan istället vill se till att alla tänker och känner "rätt" genom övertydlig och stark stråkmusik. Det är verkligen märkligt, då resten av filmen blivit så lågmäld och inte alls uppvisar samma tänk. Skådespelarinsatserna är mycket bra, och Ken'ichi Matsuyama är riktigt bra i huvudrollen som Watanabe. Rinko Kikuchi är utmärkt som Naoko, och likaså Kiko Mizuhara som Midori.
Norwegian Wood är en riktigt bra, finstämd och stämningsfull film, som både engagerar och berör med sitt fantastiska foto och fina lågmälda stämning. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken, för genom det lite för långsamma tempot, övertydliga stråkmusiken och dessutom vissa brister i personbeskrivningarna griper filmen inte riktigt tag i mig lika mycket som den borde ha gjort. Ibland saknar jag också en ordentlig röd tråd genom filmen, och det känns som att något gått förlorat i adaptionen av boken. Därför misstänker jag att det är en fördel att ha läst boken innan man ser filmen, men även om man inte har det så är det en minnesvärd och välgjord film som är väl värd att se. Mycket i filmen är riktigt bra och den fantastiska stämningen hjälper mycket, men i slutändan finns för många nackdelar för att jag ska kunna ge Norwegian Wood mer än en mycket stark sjua i betyg.
DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 2,35:1, och ljudet finns i både Dolby Digital 5.1 och vanlig 2-kanalig stereo. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Filmen är textad på svenska, norska och finska, men tyvärr finns ingen text för hörselskadade. När man matar in DVD-skivan möts man av en distributörsjingel, följt av språkvalsmeny och varningstexter. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är enkel och stilren men som bara finns på engelska.
Det finns en hel del extramaterial. Först finns en bakom kulisserna-dokumentär, som huvudsakligen fokuserar på själva inspelningen av filmen. Det finns absolut en del matnyttigt där, men samtidigt har allting blivit för långt och det intressanta döljs av en hel del mer eller mindre meningslösa bilder från själva inspelningen. Vidare återfinns ett antal intervjuer med regissör och skådespelare från filmens galapremiär, och även detta har blivit för långt men med en hel del matnyttig information inklämd. Slutligen finns även en minidokumentär från filmfestivalen i Venedig, som är hyfsat intressant men inte innehåller alltför mycket värdefull information. Det här är ärligt talat den första gången på väldigt länge som jag upplever att det finns för mycket extramaterial, och jag hade önskat att filmteamet kunnat sovra i det hela lite mer för att få ut det intressanta och relevanta ur det digra materialet. Extramaterialet är på japanska (eller i vissa fall franska) med engelsk text, och det finns tyvärr ingen svensk text. Det kan vara lite opraktiskt att läsa engelsk text till japanskt tal, men kan man bara engelska får man i alla fall utbyte av allt material.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 19 januari 2012
Senast uppdaterad: 20 januari 2012
Recensionen har lästs 3400 gånger av 1831 personer, sedan den 19 januari 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))