Dubbningshemsidan
Recensioner
Polis
(Polisse)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret
Den franska skådespelerskan, regissören och manusförfattaren Maïwenn Le Besco, född 1976, började sin karriär som barnskådespelare under 1980-talet och början av 1990-talet. Efter att hon som 14-åring träffade regissören Luc Besson, och de två år senare gifte sig och fick barn, gjorde Maïwenn ett längre uppehåll med sin karriär. Efter deras skilsmässa återvände hon till Paris, och började om som skådespelerska och ståuppkomiker. Sedan början av 1990-talet har hon efter bråk med sina föräldrar slutat använda sitt efternamn, och kallas sig professionellt numera bara för Maïwenn. Hon debuterade som regissör och manusförfattare 2006 med det självbiografiska dramat Pardonnez-moi, och ett par år senare kom Le bal des actrices. 2011 var det dags för Maïwenns tredje film som regissör och författare; det delvis verklighetsbaserade dramat Polis där hon själv också spelar en av de större rollerna. Under två års tid följde Maïwenn poliserna på barnskyddsroteln i Paris och alla fall som tas upp i filmen är sådana som hon upplevde under de år hon följde polisrotelns arbete. Filmen vann Jurypriset i Cannes för bästa film 2011, och var även nominerad till Guldpalmen. Polis var även nominerad till hela 13 Césars, den franska motsvarigheten till Guldbagge (däribland bästa film). Den gick upp på bio i Sverige i februari 2012, och har nu släppts på DVD.
Handlingen kretsar kring barnskyddsroteln inom polisen i Paris; den enhet som utreder brott mot barn och måste utreda alltifrån barn som tvingats till att bli ficktjuvar till våldtäkter och pedofili. Det är ett krävande jobb, och poliserna under ledning av gruppchefen Baloo gör sitt bästa för att inte låta hemskheterna påverka deras privatliv. Nadine har precis skilt sig från sin man, men har svårt att komma över honom. Fred ser tuff ut men har ett gott hjärta, och Iris har problem med bulimi. Till enheten kommer fotografen Melissa, som fått i uppdrag av inrikesministern att under några månaders tid skildra barnskyddsrotelns arbete.
Att följa en polisgrupp i över två timmar låter inte så jättelockande, men Polis är en bättre film än vad omslaget gör gällande. Det är ett originellt drama med ett högaktuellt och berörande ämne. Premissen är intressant, och det faktum att filmen till stora delar är verklighetsbaserad gör knappast saken sämre. Det är fascinerande och engagerande, och filmen har en unik ton som åtminstone jag inte stött på tidigare. För det här är långt ifrån ett sedvanligt kriminaldrama, utan det här handlar mer om ett socialt drama där vi får följa barnskyddsroteln under både yrke och fritid. Allting har skildrats ur polisernas perspektiv, och det är en trovärdig och realistisk skildring, samtidigt som det inte finns någon form av genomgripande fall att lösa. Inga traditionella kriminalfall med andra ord, utan mer en mängd glimtar av vad de här poliserna ställs inför på jobbet. På så sätt har Polis ingen direkt röd tråd och ingen traditionell berättarteknik. Men det fungerar ganska väl ändå, och det är en berörande och intressant film där det är värdefullt att få lära känna både poliserna och se fallen de arbetar med.
Filmen fokuserar till största delen på poliserna hellre än barnen de stöter på, och det är givetvis fullt avsiktligt och en annorlunda vinkling. Men samtidigt känns det inte riktigt rätt. Med ett så beundransvärt och viktigt ämne känns det lite fel att vi får se så väldigt lite om många av fallen. Om de flesta fall får vi bara se någon enstaka scen, och det kan lätt upplevas lite fragmentariskt. Med bara något enstaka undantag får vi inte se hur något av fallen egentligen slutar, och mycket av det vi får se får inget egentligt avslut. Det är förstås fullt avsiktligt, då filmen ska skildra vardagen ur polisernas perspektiv som förstås i många fall inte själv får veta hur det går med de olika barnen, men det känns ändå inte helt rätt. Det känns lite grand som att brottsoffren förminskas till stereotyper, vilket givetvis inte är avsikten men är den känsla man ibland får. Filmen hade vunnit på att begränsas i omfång, så att vi får se något färre fall men istället får se lite mer om dem. Det var flera mycket intressanta och gripande människoöden, som jag helt enkelt hade velat veta mer om; eller åtminstone att få något som någorlunda liknar ett avslut.
Även bland poliserna är det en ganska rörig film, med väldigt många centrala rollfigurer att hålla reda på. Det är ingen lätt uppgift att minnas vem som är vem, och så här i efterhand är det bara två personer jag ens minns namnet på (Melissa och Iris). Det har blivit lite väl rörigt och invecklat, med alltför många rollfigurer och sidospår, och filmen hade vunnit på att förenklas en smula. Självklart är det avsiktligt, och det här upplägget hade säkerligen fungerat ypperligt i en miniserie, men i en två timmar lång film är det allt annat än lätt att hålla isär alla och komma ihåg vem som är vem.
Däremot förtjänar manusförfattarna och regissören en eloge för att ha lyckats göra en lågmäld film helt utan övertydlighet. Trots det gripande ämnet om bl.a. övergrepp på barn blir det heller aldrig översentimentalt, utan filmen förblir förhållandevis nedtonad utan att det hela skildras sentimentalt; men till allra största delen förblir det ändå mänskligt och personligt. Men det finns undantag, och i synnerhet en scen där poliserna gapskrattar åt och driver med ett ungt brottsoffer är alldeles för osmakligt för mig. Jag förstår tanken, men det har helt enkelt gått alldeles för långt, och gör att filmen plötsligt upplevs känslokall och oprofessionell - något man inte känner under de flesta andra scener, där manusförfattarna lyckats att blanda mild humor med allvar på ett fint sätt. Jag har också svårt att tro att polisen i Frankrike verkligen förhör offer och misstänkt gärningsman samtidigt i samma rum, som sker vid ett tillfälle här. Det känns helt enkelt lite för oprofessionellt.
Polis är till största delen en mycket dialogdriven film, där det talas mycket och ofta. Dialogen håller ett rasande tempo, och när man (i likhet med undertecknad) inte förstår språket är det inte lätt att hinna läsa textningen. Det är rappt, gestikulerande och höggljutt; ärligt talat på ett ganska typiskt franskt sätt. Många av de scenerna fungerar bra, men ibland känns det lite väl överdrivet och klichéartat. Det märks också att fokuset ligger på dialogen, och här finns ingen direkt spänning eller minsta tillstymmelse till action.
Fotot är snyggt, och filmen har ett effektivt men lite opersonligt bildspråk. Det ser ut och känns dokumentärt in i minsta detalj, vilket ökar realismen. Skådespelarinsatserna är mycket bra, och alla gör bra ifrån sig med trovärdiga rolltolkningar som känns autentiska. Personligen blev jag mest imponerad över regissören Maïwenn i hennes roll som fotografen Melissa; en ovanligt nedtonad och mänsklig roll helt utan överspel eller överdrivna gester. Marina Foïs är också mycket bra som Iris.
Polis är en välgjord och bra film, som engagerar och berör med enkla medel. Trots den långa speltiden på dryga två timmar blir det aldrig segt eller tråkigt, utan filmen har ett högt tempo utan en enda tråkig stund. Det är intressant och fascinerande, men samtidigt också ganska ojämnt. Vissa scener är mycket starka, medan andra känns mer osmakliga. Och det går inte att komma ifrån att det tyvärr upplevs en smula för spretigt och fragmentariskt - inte bara bland fallen poliserna stöter på, utan dessutom bland poliserna själva som vi i de flesta fall inte får lära känna alltför väl. Men samtidigt är det här en sådan film som upplevs bättre i efterhand än medan man ser den, för det är en originell och stark film som man inte lär glömma på länge. Mitt betyg stannar dock ändå på en stabil sjua, och jag önskar verkligen att filmen hade blivit ännu bättre; med ett så viktigt och gripande ämne hade den förtjänat det.
DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 1,85:1, och ljudet är i Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen har huvudsakligen franskt tal och är textad på svenska, norska och finska, men tyvärr finns ingen text för hörselskadade. När man matar in DVD-skivan möts man av en språkvalsmeny följt av distributörsjingel och varningstexter. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är stillastående och svenskspråkig. Det finns tyvärr inget extramaterial alls, vilket är beklagligt för en prisbelönad och biovisad film som denna.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 13 september 2012
Senast uppdaterad: 14 september 2012
Recensionen har lästs 3910 gånger av 2221 personer, sedan den 13 september 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))