Dubbningshemsidan
Recensioner
Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows
(Sherlock Holmes: A Game of Shadows)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Warner Home Video för recensionsexemplaret
Den brittiska detektiven Sherlock Holmes, med sitt skarpa intellekt som kan dra stora slutsatser utifrån små detaljer, skapades ursprungligen 1887 av den skotska läkaren och författaren Arthur Conan Doyle (1859 - 1930). Han skrev totalt fyra romaner och 56 noveller med Sherlock Holmes och hans följeslagare dr. Watson, varav de flesta utspelas mot slutet av 1800-talet. Det har därefter varit en återkommande karaktär i hundratals film- och TV-versioner genom åren, varav många men långt ifrån alla varit filmatiseringar av någon av böckerna. 2009 var det dags att återskapa karaktären på nytt, genom den brittiska regissören Guy Ritchie som slog igenom med prisbelönade Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Snatch. Nu är Guy Ritchie tillbaka med en uppföljare, som fått titeln Sherlock Holmes: A Game of Shadows och som nu går upp på bio. Precis som senast är det inte Guy själv som skrivit manus, utan den här gången är det istället det äkta paret Michele och Kieran Mulroney som fått den äran.
Handlingen utspelas 1891, då oroligheter i Europa blir alltmer påtagliga och det börjar bli krig mellan Tyskland och Frankrike. Sherlock Holmes är övertygad om att det kriminella geniet professor Moriarty ligger bakom kriget, för att han som vapentillverkare ska kunna tjäna mer pengar; men det är något som ingen annan vill tro på. Men givetvis har Sherlock rätt, och tillsammans med dr. Watson och zigenarspådamen Sim beger de sig till Frankrike för att hitta åt Sims försvunna bror; som kanske har koppling till händelserna och på så sätt kanske kunna stoppa Moriartys ambitiösa planer till världskrig.
Jag var inte alltför förtjust i Guy Ritchies första Sherlock Holmes, trots att den var fullt sevärd. Därför hade jag blandade känslor inför Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows, men överlag tycker jag faktiskt att tvåan är bättre än den första filmen. Jag saknar Irene, som var min favoritkaraktär i den första filmen, men här förpassats till bara ett par scener i början. Nytillskottet Simza har tyvärr blivit lite mer endimensionell, och får aldrig samma djup som Irene fick. Det är lite tråkigt, och trots att hon är ett trevligt tillskott till filmen och har fått stort utrymme, så förblir hon mer eller mindre platt. Men det är ändå en intressant rollfigur, som förhöjer stämningen under de (ganska många) scener hon medverkar i. Sherlocks bror Mycroft är också ett intressant nytillskott, men även han förblir tämligen endimensionell och hinner inte utvecklas särskilt mycket under de relativt begränsat antal scener han syns i. Både Sherlock Holmes och dr Watson är däremot förhållandevis mångbottnade, och fastän filmen inte erbjuder något större djup så känns karaktärerna äkta och nyanserade.
Jag uppskattar att manusförfattarna den här gången tonat ner Sherlock Holmes extrema intellekt, så att han framstår som lite mer normal och inte drar orealistiska slutsatser utifrån små ovidkommande detaljer. Däremot är Sherlock fortfarande lika actionbetonad och våldsinriktad som i den första filmen, och det känns lite fel gentemot förlagorna. Ska man hårddra saken så har den här Sherlock Holmes helt enkelt inte alltför många likheter med Arthur Conan Doyles litterära förlagor, och då kan man förstås ifrågasätta varför man trots allt använt det namnet.
Men om man kommer över det, så är Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows en intressant och överlag engagerande film, som har ett högre tempo än den första filmen och ett fall som håller intresset vid liv nästan hela tiden. Bitvis är det dock ganska rörigt med ett stort persongalleri, och man måste vara uppmärksam för att hinna uppfatta alla kluriga smådetaljer som presenteras i ett rasande tempo. jag hade önskat att storyn kunnat förenklas en smula, så att man lättare kan hänga med i svängarna. Dessutom har jag väldigt svårt för Sherlock Holmes kamoflagedräkt (visserligen en ganska oviktig del i intrigen) så att han i princip kan göra sig helt osynlig. Det känns alltför långsökt och orealistiskt, och förtar filmens i övrigt relativt trovärdiga stil och känsla.
Däremot uppskattar jag att filmen fått ett betydligt högre och intensivare tempo än den första filmen, och trots en speltid på en bit över två timmar blir det aldrig tråkigt eller segt. Kanske blir tempot rentav lite för högt, då man ibland hade velat kunna slappna av lite istället för att sitta på helspänn för att inte riskera att missa subtila ledtrådar i det rafflande tempot. Filmen hade också vunnit på att kortas ner en liten aning, för framförallt vissa actionsekvenser blir lite för långa för sitt eget bästa och känns därför ganska oengagerande. Bitvis blir det också lite väl förutsägbart, och några större överraskningar väntar inte. Det finns heller inget större djup, men som lättsam underhållning för stunden fungerar det över förväntan. Jag uppskattar också att filmteamet försökt att lätta upp stämningen genom en del lyckad och smart humor, så man får skratta då och då. Dialogen är också hyfsat trovärdig och genomarbetad, och rollfigurerna kommer med en del fyndiga repliker som förhöjer helhetsintrycket en del. Allt detta gör att filmen sticker ut till lite mer än andra liknande filmer, även om det långt ifrån är något storslaget mästerverk.
Visuellt känner man tydligt igen Guy Ritchies säregna stil, på gott och ont. Fotot är mycket bra, och specialeffekterna realistiska. Bildspråket är också starkt och originellt, men jag stör mig på Guy Ritchies överdrivna förtjusning att utnyttja slow-motion eller i vissa fall rena stillbilder under varenda actionscen; något som på sikt blir mer tröttsamt än effektfullt. Förvisso kan detsamma sägas om många nutida filmer med actionsekvenser (kanske rentav en majoritet av alla filmer), men Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows - liksom föregångaren - använder det greppet oftare än vad som kan anses vara hälsosamt. Dessutom tycker jag att Guy Ritchie här har åskådliggjort Sherlock Holmes visuella tänkande lite för ofta, då vi i väldigt många scener får se mängder av snabba inklipp på närbilder av mer eller mindre relevanta detaljer. Till en början är det effektfullt och gör att vi får se hur Sherlock resonerar på ett snyggt sätt, men efter ett tag blir man helt slut av filmen då samma grepp tagits till alldeles för många gånger. När sluttexterna börjar rulla känner man sig därför helt färdig, och något är galet när man känner så mer å grund av bildspråket än handlingen.
Skådespelarinsatserna är i sig bra, men tyvärr tycker jag att både Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes och Jude Law som dr Watson känns malplacerade i rollerna. Nu är jag visserligen inte alltför insatt, men jag tycker fortfarande att Sherlock Holmes kändes som dr Watson och vice versa. Jag hade därför svårt att vänja mig vid rollbesättningen, och det tog mig en stund innan jag verkligen kom ihåg vem som spelade vem av de båda huvudrollsinnehavarna. Svenska Noomi Rapace är mycket bra som Sim och gör allt hon kan av den här rollen, men trots att hon syns ofta i bild får hon tyvärr inte alltför mycket att jobba med. Rachel McAdams är som vanligt utmärkt som Irene, men medverkar här tyvärr bara i ett par scener och försvinner helt ur filmen efter fem minuter. Stephen Fry är bra som Sherlocks bror Mycroft, och Jared Harris spelar också riktigt bra som skurken Moriarty. Kelly Reilly är också bra som dr. Watsons fru, även om hon inte heller får alltför mycket att arbeta med.
Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows är överlag en ganska bra film, som engagerar och har en intressant story. Därför upplever jag filmen som lite bättre än den första filmen, men jag stör mig på Guy Ritchies ganska jobbiga bildspråk varför man blir ganska utmattad av att se filmen. Genom bildspråket och den bitvis lite för röriga storyn sänks helhetsintrycket en del, men samtidigt uppskattar jag den smarta brittiska humorn och det intelligenta slutet. Det är absolut ett steg i rätt riktning, och filmen är fullt sevärd för de flesta. Därför väljer jag efter en andra genomtitt att höja betyget en smula till en svag sjua. Jämfört med Guy Ritchies andra filmer, så kommer den här inte upp i samma klass som de bästa, men är väldigt mycket bättre än den sämsta (läs: RocknRolla).
Blu-Ray-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 2,40:1, och ljudet är i DTS-HD 5.1 på bl.a. engelska. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Filmen är textad på bl.a. de skandinaviska språken samt engelska för hörselskadade. Tyvärr finns ingen vanlig engelsk text och heller ingen svensk text för hörselskadade. Textningen är lagom stor, men har ganska smala svarta kantlinjer vilket gör texten svårläst vid ljusare bakgrunder. Den svenska textningen håller relativt hög klass med några få översättningsmissar. När man matar in Blu-Ray-skivan spelas en kort distributörsjingel, följt av en trailer för en annan film. Därefter kommer man till huvudmenyn som är stillastående men stilren och som bara finns på engelska. Avsaknaden av inledande språkvalsmeny gör att man måste gå in i språkinställningsmenyn och välja textning om man vill få någon text alls; något som inte lär vara alltför enkelt för de som inte kan engelska.
Ett nytt irritationsmoment uppstår efter att man sett klart filmen. Av någon outgrundlig anledning visas då varningstexter på 40 olika språk, trots att majoriteten av dessa inte ens finns med på skivan och att den här Blu-Ray-utgåvan inte säljs i något land där man talar merparten av språken. Dessa visas en i taget med 10 sekunder per språk, vilket alltså innebär att det visas varningstexter i över sex minuter. Den här gången blir det dock inte lika irriterande som vanligt, då det faktiskt går att hoppa förbi varningstexterna; antingen en i taget genom att trycka på högerpil upprepade gånger eller på BD-spelarens Top Menu-knapp (knappen Pop-Up Menu fungerar dock inte för det ändamålet). Men varför ska det vara så svårt att följa de flesta andra distributörers exempel, och bara visa varningstexter på det språk som man faktiskt valt textning på...?
Som extramaterial finns först och främst en form av "bild-i-bild"-kommentatorspår till filmen, där det då och då dyker upp en inflikt ruta i bilden med scener från inspelningen, intervjuer med de inblandade, o.s.v. Det har lite varierande klass. De gånger vi får se och höra intervjuer med de inblandade är det riktigt intressant, och detsamma gäller även de gånger som mer djupblodande scener från inspelningen visas (såsom exempelvis hur scener med specialeffekter filmades). Men ganska långa partier visas bara en inflikt bild från inspelningen, där vi bara får se ungefär samma scener som i filmen men från en annan vinkel och med kameran synlig; och det tillför inte speciellt mycket. Ett problem är dessutom att det långt ifrån är hela filmen som innehåller någon form av inflikt material, utan då och då visas filmen som vanligt. I instruktionerna till "bild-i-bild"-spåret uppges det visserligen att man kan trycka på högerpil för att hoppa fram till nästa parti som innehåller något inflikt material, men det fungerade i alla fall inte på min BD-spelare där man då ofta kom mitt inne i något inflikt material. Jag hade verkligen föredragit att från menyn kunna få en överblick över det inflikta materialet, och kunna välja vad av detta man vill kunna se.
Därefter hittar vi ett flertal "Focus Points", som är minidokumentärer som tar upp olika aspekter av produktionen av filmen; de flesta med intervjuer med regissör, producenter och skådespelare. En del av dessa är riktigt intressanta, men de flesta går inte tillräckligt på djupet utan flertalet förblir mer eller mindre ytliga och dessutom med en del onödigt skryt över de inblandade (inte minst regissören) - sådant tillför aldrig någonting, då man med lite vett kan lista ut att ingen skådespelare frivilligt kommer att säga att regissören är en inkompetent dåre... Till sist finns även information och reklam inför den mobilapp med Sherlock Holmes-tema som finns att ladda ner; något jag dock inte kunnat testa då jag inte har någon smartphone. Extramaterialet har tyvärr ingen svensk text, men däremot finns engelsk text för hörselskadade till allting, och det är i alla fall betydligt bättre än ingen text alls.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 15 december 2011
Senast uppdaterad: 13 juli 2012
Recensionen har lästs 5195 gånger av 3000 personer, sedan den 15 december 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| BD-produktion |
|
7 |
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
Max - torsdag den 5 januari 2012 kl. 19:43:
Jag tycker helt enkelt att den här filmen är den sämsta jag sett någonsin. Den är inte bitvis rörig, den är bara rörig. Tempot är inte högt, det är galet högt.
Filmen är en duracel-kanin på speed, tjack, lsd och alla uppåtdroger man kan tänka sig. Den är galen, men inte Fear and Loathing-galen.
Gillar du inte film ska du se den, men gillar du film ska du inte se den.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(17533126)a(1587777))