Dubbningshemsidan
Recensioner
Smash - Säsong 1
(Smash)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller serien samt sätta egna betyg.
Tack till Universal Pictures Nordic för recensionsexemplaret
Den amerikanska teater-, TV- och romanförfattarinnan Theresa Rebeck började 2009 att skapa TV-serien Smash, efter en idé av Steven Spielberg, där konceptet varit att få följa uppkomsten av en ny teater/musikal från scratch till färdig produktion. Serien bygger på en roman med samma namn från 1982 av den framgångsrika teaterförfattaren Garson Kanin (1912 - 1999), och efter flera års arbete fick serien äntligen premiär i februari 2012 på den amerikanska TV-kanalen NBC. Senare samma månad började den sändas i Sverige på TV3, och nu har hela den första säsongen på 15 "entimmeslånga" (d.v.s. i praktiken 42 minuter) avsnitt släppts på DVD.
24-åriga Karen Cartwright har nyligen flyttat från Iowa till New York med sin sambo Dev. Just nu jobbar hon som servitris, men hennes högsta dröm är att slå igenom som musikalartist. Den karriären går dock inte särskilt bra, då hon på alla auditions inte ens hinner sjunga klart förrän hon får avslag. Men en dag får de framgångsrika Broadway-författarna Tom Levitt och Julia Houston en idé att skriva en ny Broadway-musikal om den legendariska Marilyn Monroes liv. De har precis avslutat arbetet med Broadway-succén "Heaven on Earth" och hade egentligen tänkt sig att ta det lugnt med att skriva nya musikaler ett tag, bl.a. då Julia och hennes man Frank precis håller på att adoptera ett barn, men de kan ändå inte låta bli att börja skriva ett par låtar till en blivande musikal. Broadway-producenten Eileen - som precis håller på att genomgå en otrevlig skilsmässa från hennes mer framgångsrika producent till make - får nys om musikalidén och vill producera den kommande musikalen. Till Toms stora förtret anlitar hon den skickliga men hårda och temperamentsfulla regissören Derek till att regissera den blivande pjäsen; trots dennes långt ifrån problemfria förflutna med Tom. Till den pjäsen tycker Karen att hon skulle passa utmärkt till huvudrollen, och hon ser fram emot att kanske äntligen få sitt genombrott. Men hon har tuff konkurrens - den erfarna men okända Ivy Lynn ser fram emot att själv spela Marilyn och äntligen komma bort från körerna där hon hittills hamnat i musikaler, och hon är beredd att göra nästan vad som helst för att själv få rollen...
Premissen låter kanske inte så märkvärdig, och när Smash gick på TV3 måste jag medge att jag aldrig gav den en chans då det helt enkelt inte verkade tillräckligt intressant. Men nu när jag fått en chans att se serien på DVD måste jag erkänna att jag hade helt fel. Det här är helt enkelt en mycket bra serie, och en av de bästa TV-serierna jag sett på många års tid. Kanske rentav den allra bästa...? Konceptet är enkelt men mycket intressant, och under de 15 avsnitt som utgör seriens första säsong får vi följa skapandet av en ny musikal från en första idé till premiären. Och i all sin enkelhet är det en genialisk premiss, som känns originell och fräsch. Jag kan inte minnas någon liknande serie, och det är oerhört intressant att få följa de här rollfigurerna och se hur det går till bakom kulisserna på teatrar eller musikaler.
Det är oerhört engagerande och fängslande, och serien lyckas dessutom att beröra. Bitvis är det riktigt gripande, samtidigt som det också finns viss humor. Man bryr sig om rollfigurerna och vad som händer, och lär känna de flesta på ett ypperligt sätt. Faktum är att det är så intressant och engagerande att man helt enkelt inte kan sluta se serien. Jag plöjde igenom alla 15 avsnitt i DVD-boxen (en total speltid på drygt 11 timmar) på bara fem dagar - det är nytt rekord för mig, och säger en hel del om hur engagerande och intressant serien är. Nu när jag sett klart serien känns det nästan antiklimaktiskt, då jag genast vill se mer av dessa intressanta personer.
De centrala rollfigurerna har nästan alla blivit förvånansvärt mångbottnade och intressanta. Till en början är det främst Karen som är blickpunkten, och hon är en mycket intressant och mångbottnad rollfigur som känns äkta in i minsta detalj. Hon är mycket lätt att känna för, och man bryr sig om vad som händer henne hela tiden. Samtidigt har hennes "rival" Ivy också blivit mer nyanserad än man kan tro vid en första anblick, och trots att hon inledningsvis framstår som en typisk antagonist och ibland går alldeles för långt, så känns hon ändå förvånansvärt äkta där man kan känna även för henne. Det är skickligt gjort av manusförfattarna, då Ivy väldigt lätt hade kunnat bli en stereotypisk endimensionell "fiende". Tom och Julia är också mångbottnade och intressanta rollfigurer, som har skildrats på ett trovärdigt och fint sätt. Till en början tyckte jag visserligen att Tom framstod som en väldigt stereotypt homosexuell man - av samma slag som det kryllar av i filmer och TV-serier - men efter ett par avsnitt ser man ett större djup hos Tom än vad jag trodde var möjligt och han blir riktigt intressant.
Ett liknande fenomen gäller även för regissören Derek, som till en början framstår som ganska stereotypisk och endimensionell - som en typisk hård och nästan ond men skicklig konstnär - men som vi successivt under säsongen får se ett större djup hos. När säsongen är slut har man lärt känna även honom på ett riktigt bra sätt, och han känns faktiskt mycket mänsklig; något jag inte trodde var möjligt efter det första avsnittet. Eileen har också blivit förvånansvärt mångbottnad och intressant. Av de övriga skådespelarna i musikalen är det främst Sam och Jessica som vi hinner lära känna och som blir någorlunda nyanserade, medan vi i de flesta fall inte får veta särskilt mycket mer än namnet på de övriga (och i en del fall inte ens det). Det är dock fullt förståeligt, och ska en sådan här serie fungera måste det trots allt fokusera på ett begränsat antal personer för att man inte ska tappa intresset. Alla genomgår också naturliga karaktärsutvecklingar, som aldrig känns konstlade och som utvecklas precis lagom snabbt.
Det största och egentligen enda riktiga problemet med karaktärsbeskrivningarna är Toms assistent Ellis, som tyvärr blivit alldeles för stereotypt och endimensionell. I slutändan gör hans rollfigur heller varken till eller från för handlingen i stort, och han känns inte alls viktig för serien, varför serien hade vunnit på att helt hoppa över honom. Genom Ivy finns redan en form av antagonist (om än inte lika utbredd), plus motståndet till musikalen i största allmänhet, varför Ellis heller inte behövs som antagonist. Jag är också lite besviken på Karens pojkvän Dev, som blivit lite väl endimensionell och bitvis rentav osympatisk. Vad hon egentligen ser i honom blir man därför inte riktigt klok på, och det gör att Karens och Devs förhållande aldrig blir lika berörande som det troligtvis var meningen.
Vissa avsnitt innehåller också några lösa trådar som aldrig riktigt reds ut, och som ser viktiga ut för ögonblicket men som i det stora hela inte spelat någon egentlig roll. Det känns lite egendomligt, och detaljer som tas upp som man därefter väntar på att få se något mer om verkar nästan helt glömmas bort av manusförfattarna. Kanske finns det någon tanke bakom det, men det känns ändå lite märkligt. Ibland hoppas handlingen också fram lite för långt till varje avsnitt, så att man därför inte får se diskussioner och detaljer som hade varit intressanta.
Under vissa avsnitt har det också blivit lite för mycket kring Julias äktenskapliga problem, som bitvis rentav känns något tillspetsad. Det är absolut en intressant och engagerande handling, men det har ibland fått aningen stort utrymme och spetsats till aningen för långt, då man hellre hade velat följa andra rollfigurer. Vid några få tillfällen tycker jag också att Karen blivit lite väl naiv och godtrogen. Det är inte direkt orealistiskt, och det finns säkert många som tror alla om gott på samms sätt som Karen gör, men ibland har det ändå gått en smula för långt. Då Karen trots allt redan sett vad somliga personer går för, så borde man rimligtvis inte längre vara riktigt lika naiv. Det är dock bara vid ett par tillfällen under hela säsongen som jag ens reagerat på det, så det är absolut inget stort problem.
Däremot uppskattar jag att Smash blivit ovanligt nyanserad, genom att nästan allt skildras ur flera olika personers perspektiv. Vi får se en hel del från Karens perspektiv, men får parallellt med henne också följa Ivy ingående. Dessutom får vi se musikalen även "bakom kulisserna", genom att få följa producent, regissör och manusförfattare; både individuellt och tillsammans. Allt för att på ett sällsynt lyckat sätt få se allting ur allas perspektiv - alltifrån regissör till huvudrollsinnehavare till tämligen obetydliga körsångare i ensemblen. Jag kan inte minnas att någon tidigare TV-serie har lyckats skildra allting ur allas perspektiv på ett så lyckat sätt, och det gör att serien känns levande och fängslande. Det är också en mycket realistisk serie, som ger en trovärdig inblick i musikalvärlden utan att det någonsin känns vare sig förskönat eller orimligt mörkt. Allting har skildrats med respekt och hoppfullhet, men utan att det någonsin blir tillrättalagt eller sockersött.
Dessutom är det ganska oförutsägbart, där mycket som händer är svårt eller omöjligt att förutspå. Efter de första 20 minuterna av det första avsnittet kände jag mig ganska säker på det mesta som skulle hände, men jag hade fel om nästan allting. Jag uppskattar också att manusförfattarna gjort allt för att Smash ska tilltala alla åldrar, genom en stor bredd på rollfigurernas åldrar och universella teman som tilltalar i stort sett alla. Visserligen bör man nog ha kommit en bit in i tonåren för att till fullo uppskatta den här serien, men därutöver passar den lika bra för precis alla åldrar.
Upplägget i Smash påminner delvis om Glee, i den bemärkelsen att serien delvis är en musikal på egna meriter och delvis handlar om en musikal med låtar som naturligt vävs in som en del av scenframträdanden. Till allra största delen rör det sig om låtar som sjungs under repetitioner, auditions eller föreställningar, men i mindre utsträckning förekommer också några mer traditionella musikalnummer med rollfigurerna som själva sjunger. Musiken som förekommer är utmärkt, och är en blandning mellan nyskrivna låtar och covers från befintliga artister. Det är förvånansvärt många nyskrivna låtar, och dessa håller en oerhört hög klass. I stort sett alla sånger är mycket fina, och många är dessutom mångbottnat skrivna så att de både är tillämpbara för Marilyn Monroes liv och samtidigt också för vad rollfigurerna i serien går igenom. Dessutom känns låtarna tidlösa på ett mycket lyckat sätt, så att alla hade kunnat höra hemma på 1950-talet (då musikalen i serien förstås utspelas) samtidigt som de också fungerar utmärkt som nutida hitlåtar. Många av låtarna är oerhört minnesvärda, som man ofta kommer på sig själv med att gå runt och nynna på långt efter att man sett klart avsnitten. Mer än så begär i alla fall inte jag.
Fotot är snyggt och bildspråket effektivt, men serien erbjuder inga direkt nya höjder på den punkten. Skådespelarinsatserna är mycket bra, och på den punkten finns inte ett enda svagt kort. Sångerskan och den forna American Idol-deltagaren Katharine McPhee är strålande som Karen, och gör en fantastisk rollprestation med utmärkt inlevelse och mycket charm. Hon spelar oerhört naturligt, och har även en helt gudomlig sångröst av sällan skådat slag. Megan Hilty är också mycket bra som Ivy, och lyckas att skildra denna svåra rollfigur på ett öppet och fint sätt, så att man faktiskt känner även för henne. I fel händer hade Ivy kunnat framstå som rentav ond, men Megan lyckas på ett imponerande sätt att undvika denna fälla. Även hon har mycket bra sångröst. Jag uppskattar också att Katharine och Megan har utmärkt personkemi mellan varandra, så att de samtidigt känns som både rivaler och potentiella vänner.
Debra Messing är också riktigt bra som Julia, även om hon inledningsvis kan upplevas som lite för känd för rollen. Men dessbättre dröjer det inte så länge innan man helt har glömt bort hennes karaktär från Will & Grace och man bara ser på Debra som just Julia. Christian Borle är också riktigt bra som Tom, och Anjelica Huston är mycket bra som Eileen. Jack Davenport är utmärkt som regissören Derek, och lyckas att väcka liv i denna på papperet ganska extrema rollfigur på ett skickligt sätt, så att han successivt framstår som mer och mer mänsklig. Även i övrigt är det utmärkta skådespelarprestationer, varav jag personligen blev mest imponerad över den ganska okända men mycket talangfulla musikalartisten Savannah Wise som Jessica.
Smash är helt enkelt en otroligt bra serie, som engagerar och berör hela tiden, och som man blir så uppslukad av att man helt enkelt genast måste se fler avsnitt. Manuset är utmärkt, rollfigurerna mångbottnade, sångerna utmärkta och skådespelarinsatserna perfekta. Visst förekommer några få beståndsdelar som inte fungerar så bra - där det mest uppenbara är den alltför svartvita och ganska onödiga rollfiguren Ellis - men överlag är det ändå en av de absolut bästa TV-serierna som kommit på många års tid. Slutet på säsong 1 är dessutom mycket bra, som gör att säsongen på ett perfekt sätt står på egna ben och känns förhållandevis avslutad (då det går från idé till premiär), samtidigt som det finns ett flertal trådar som lämnats öppna och det finns mycket som kan spinnas vidare på i den planerade andra säsongen. Jag kan inte göra annat än att rekommendera alla att genast spana in denna oerhört imponerande serie, och efter att jag funderat länge och väl väljer jag till sist en nia i betyg. Det är kanske aningen högt, med tanke på att handlingen trots allt är ganska enkel, men samtidigt har jag nästan aldrig förut blivit så här engagerad och intresserad av en TV-serie och då väljer jag att sätta betyg från hjärtat hellre än hjärnan. Det största problemet med serien är egentligen att man får kraftiga abstinensbesvär när man sett klart hela den första säsongen - och tro mig, det går väldigt snabbt - då man genast skulle vilja se fler avsnitt. För övrigt skulle jag verkligen vilja se den musikal om Marilyn Monroe som sätts upp i serien i verkligheten, då jag är övertygad om att det skulle bli en succé - i synnerhet med den här ensemblen...
I USA kommer den första säsongen av Smash inte att släppas på DVD förrän i januari, men glädjande nog släpps den nu i Sverige nästan tre månader tidigare som en av de första länderna i världen. DVD-boxen består av 4 DVD-skivor i ett fyrdelat fodral, där skiva 1 och 2 samt skiva 3 och 4 överlappar varandra, så att man måste ta loss skiva 1 för att komma åt den andra skivan. Lite besvärligt och långt ifrån optimalt. Bilden är i anamorfisk Widescreen med proportionerna 1,78:1, och ljudet är i 2-kanalig stereo. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Avsnitten är textade på de fyra skandinaviska språken, men tyvärr finns ingen engelsk text och heller ingen textning för hörselskadade. Texten är lagom stor och lättläst, och den svenska texten håller hyfsad klass men med ett fåtal grövre översättningsfel - ett solklart exempel är att "I miss the workshop" översatts med "Jag missade workshopen", när det givetvis borde ha varit " Jag saknar workshopen". Av sammanhanget borde vilken översättare som helst ha förstått den rätta andemeningen, då personen som säger repliken inte alls hade missat workshopen, så det känns som ett väl klantigt misstag att göra. I ett avsnitt finns det också text som verkar vara oklar, med någon form av anmärkningar till någon annan översättare inom parentes (!); något jag inte förstår hur det kunnat hända.
När man matar in alla fyra DVD-skivorna möts man av en distributörsjingel (som går att hoppa förbi) som följs av språkvalsmeny. När man valt språk visas flera varningstexter på valt språk (som också går att hoppa förbi genom att gå till nästa kapitel). Därefter kommer man till huvudmenyn, som är snygg och rörlig men engelskspråkig. Menyn för att välja avsnitt består av miniatyrbilder från de olika avsnitten, och i några få fall är dessa bilder lite för avslöjande över vad som kommer att hända i avsnittet ifråga.
Som extramaterial finns det först och främst bortklippta scener till 13 av de 15 avsnitten, som dock håller ganska varierande nivå. Till några avsnitt rör det sig bara om alternativa tagningar av repetitionsscener från musikalen, som egentligen inte gör någon som helst skillnad gentemot versionen som är med i avsnitten. Men i en del fall är det mycket intressanta bortklippta scener, som tillför en hel del till handlingen och som borde ha fått vara kvar i avsnitten - sannolikt klipptes dessa bara ned för att komma ner till "rätt" längd för att hinna visa tillräckligt mycket reklam i USA. Det gäller bl.a. en scen där Ivy framstår i betydligt mer positiv dager än i det slutliga avsnittet, varför det hade varit välbehövligt att ha kvar scenen för att visa henne från ett mer mångbottnat perspektiv där man tydligare får fram andemeningen.
På disc 4 finns dessutom lite mer bonusmaterial. Först och främst en "gag reel" med misslyckade tagningar, vilket inte tillför speciellt mycket. Därefter finns också en bakom kulisserna-dokumentär vid namn "A Dream Come True" på 7 minuter, som består av intervjuer med skådespelare, producenter och andra och ger en viss inblick i idén bakom serien. Det är hyfsat intressant, men för mycket tid går åt att beskriva rollfigurerna; något man säkerligen redan vet om man har sett serien. Det finns också en minidokumentär på 7 minuter om seriens musik och musikalnummer, som också är hyfsat intressant men som gärna hade fått förlängas lite. Slutligen finns även en musikvideo med Katherine McPhee (Karen) med låten "Touch Me" - en visserligen snygg låt med bra koreografi, men som redan finns med i ett av avsnitten i mycket snarlikt skick. Det enda som skiljer musikvideon från versionen i avsnittet verkar vara att musikvideon har fler närbilder på Katherine, som ersätter en del reaktionsbilder på publiken i det faktiska avsnittet. Det extramaterial som finns är överlag ganska intressant, men det finns lite för lite även fast jag inte alls förväntar mig lika mycket bonus till en TV-serie än en film. Det är utan tvekan de bortklippta scenerna som tillför mest, och det främsta skälet till att kolla in DVD-boxen om man redan sett serien på TV. Tyvärr har extramaterialet ingen textning alls; inte ens de bortklippta scenerna vilket är tråkigt då en del av dessa är ganska viktiga för handlingen.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 24 oktober 2012
Senast uppdaterad: 25 oktober 2012
Recensionen har lästs 4060 gånger av 2594 personer, sedan den 24 oktober 2012
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
9 |
| DVD-produktion |
|
6 |
| Snittbetyg: |
 |
7,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller serien. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))