Dubbningshemsidan
Recensioner
Svinalängorna
(Svinalängorna)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Den finsk-svenska författarinnan Susanna Alakoski föddes i Vasa men är uppväxt i Sverige. Hon har till dags dato skrivit två romaner samt varit inblandad i två antologier. Hon debuterade 2006 med den delvis självbiografiska romanen Svinalängorna, som hon vann Augustpriset i litteratur för. Nu har boken också blivit till film, som redan hunnit vinna flera priser på bl.a. Venedigs filmfestival. Bakom regi och delvis manus står den erfarna skådespelerskan Pernilla August, som här gör sin debut som regissör och manusförfattare. Det ursprungliga filmmanuset skrevs av Lolita Ray, som Pernilla senare omarbetat. Nu har filmen också släppts på DVD.
Leena lever i vuxen ålder ett stillsamt familjeliv med sin man Johan och deras två döttrar Marja och Flisan. Men en dag får Leena ett telefonsamtal från sin mamma, som hon inte haft kontakt med på många år. Mamman är döende på sjukhus, och vill träffa Leena en sista gång innan hon dör. Därför tar hon nu med sig sin familj, och reser till sjukhuset i Ystad. I samband med det börjar Leena att minnas sin egen barndom, och via tillbakablickar berättas om hennes uppväxt i Ystad där hennes finskfödda föräldrar flyttar in i en lägenhet i ett invandrartätt bostadsområde i början av 1970-talet. 12-åriga Leena och hennes lillebror Sakari är till en början nöjd med familjens fina lägenhet, men förhoppningarna grusas när deras föräldrar börjar dricka alltmer och periodvis inte ens klarar av att sköta om lägenheten. Och det värsta är långt ifrån över...
Jag har tyvärr inte läst Susanna Alakoskis prisbelönade roman, och har därför inget att jämföra med. Det är kanske lite tråkigt, för utan att ha läst den kan jag inte låta bli att känna att något saknas i filmen. Det är absolut en intressant och genomarbetad historia, och en fin skildring av familjen. Särskilt Leena har blivit mångbottnad och nyanserad, och vi får lära känna henne på ett mycket bra sätt. Det är en lågmäld och realistisk film, som känns jordnära och trovärdig. Stämningen är utmärkt, och det är en berörande och engagerande historia. Vid några få tillfällen mot slutet, blir det också ganska gripande och då lyckades jag inte hålla tårarna borta. Allt detta låter utmärkt, och visst är det en bra film.
Men samtidigt saknas något, och jag tyckte att filmen kändes lite för kortfattad. Det är sällan man kan säga så om filmer i dagens läge, men jag hade verkligen önskat att filmen kunnat förlängas en hel del - 1 timme 36 minuter är helt enkelt för kort tid för att få med allt väsentligt och genom de omfattande nutida scenerna har dåtiden ofta fått stryka på foten på ett allt annat än optimalt sätt. Ofta satt jag och funderade över frågor som lämnats öppna, och som aldrig får vare sig någon egentlig förklaring eller något avslut. Ett exempel är Leenas bror, som vi i nutid ofta får höra talas om och där jag hela tiden sitter och väntar på att få se vad som egentligen hända med honom. När det väl kommer får vi bara höra talas om det via ett återberättande under 30 sekunder, och jag hade velat se något med egna ögon eller åtminstone höra mer ingående. Till råga på allt får vi i filmversionen inte ens någon förklaring till titeln, då begreppet Svinalängorna överhuvudtaget aldrig nämns. Enstaka trovärdighetsproblem förekommer också, och även om det inte är något stort problem så reagerar man på det. Om man får beskedet att ens mamma kan dö inom timmar känns det exempelvis lite märkligt att Leena och Johan tar det så lugnt och åker bil alla 60 mil till Ystad, där ingen av dem verkar ha en tanke på att verkligen komma dit snabbt...
Att ha lagt till en ramberättelse i nutid med Leena som vuxen, något som såvitt jag förstår tillkommit från romanen, är en fin idé för att få en aningen ljusare stämning och inte minst ett perspektiv. Det är en utmärkt idé att få se hur Leena har det i dagens läge, och på så sätt gå steget längre än enbart att skildra ett mörkt förflutet. Problemet är att det konceptet har överutnyttjats, och i slutändan är det ungefär lika mycket vi får se från nutiden som tillbakablickarna från uppväxten. Det känns lite tråkigt, för trots allt är den nutida ramberättelsen inte lika intressant som att få veta mer om uppväxten. Det hade därför varit önskvärt om ramberättelsen kunnat begränsas lite till färre tillfällen, och istället fokusera på de dåtida händelserna i större utsträckning. Om mer tid kunnat läggas åt tillbakablickarna så hade filmen förmodligen upplevts som mer fullständig och inte lika kortfattad som nu. Ärligt talat får jag känslan att filmteamet har velat utnyttja Noomi Rapaces popularitet och därför ha med henne så mycket som möjligt; vare sig det verkligen tillför storyn något eller inte.
De dåtida scenerna slutar också relativt tidigt under uppväxten, och jag hade velat veta mer om vad som hände sedan. Tillbakablickarna slutar ganska abrupt när det börjar vara som mest intressant, och jag hade velat se betydligt mer. De ständiga hoppen mellan nutid och tillbakablickar gör också filmen något rörig, i synnerhet som vare sig miljö, foto eller färgskalor skiljer sig åt nämnvärt mellan nu- och dåtid. Därför är det huvudsakligen genom personerna som man kommer fram till när det är tillbakablickar respektive nutid, och därför kan det ibland dröja en kort stund innan man får det klart för sig. Men något stort problem är det dessbättre inte, och man fattar ganska snart när det hoppas i tid.
Fotot är utmärkt, och filmen erbjuder ett starkt och effektivt bildspråk som ger en fin stämning och spänning i bilden. Skådespelarinsatserna är överlag utmärkta, och de allra flesta gör mycket bra ifrån sig. Noomi Rapace är som vanligt utmärkt som Leena som vuxen. Visserligen börjar hon vara lite för känd för att filmillusionen ska fungera fullt ut, men det går ändå ganska bra då minspel och utstrålning skiljer sig åt en del från Lisbeth i Millenium-trilogin. Då är det sämre ställt med Ola Rapace som hennes man Johan i ramberättelsen. Han spelar visserligen bra, men minspel och gester är exakt identiskt som med de flesta andra roller han spelat, och därför kunde jag inte sluta tänka på hans rollfigur i Wallander-filmerna när jag såg honom. Jag tror knappast att det var avsikten...
Tehilla Blad är lysande som Lena som barn, och spelar mycket övertygande och trovärdigt. Hon är dessutom relativt lik Noomi och bibehåller liknande minspel, varför det hela tiden känns som samma person på ett sällsynt lyckat sätt. Det är mycket imponerande, och jag är övertygad om att Tehilla kommer att gå långt inom filmbranschen. Tehillas Guldbagge för bästa kvinnliga biroll var mycket välförtjänt, även fast det med all logik borde ha klassats som huvudroll. Som Leenas mamma är Outi Mäenpää riktigt bra, men bitvis kände jag en något konstlad känsla från Ville Virtanen som pappan; något jag dock inte riktigt kan sätta fingret på, då han egentligen också spelar bra. Tyvärr är det heller inte helt oproblematiskt att uppfatta vad båda dessa skådisar säger, då båda två talar ganska kraftig finlandssvenska. Där är det betydligt mer tacksamt med DVD-utgåvan, då man kan slå på text för hörselskadade; något som är nära nog ett måste för att uppfatta allt som sägs i filmen. Därför hade jag ett större utbyte av att se filmen på DVD än på bio, och jag tycker att något är fel när man med fullgod hörsel måste slå på text för hörselskadade för att förstå allt.
Svinalängorna är absolut en bra film, och med en intressant och berörande story kommer man långt. Att fotot och skådespelarinsatserna är utmärkta gör också sitt till. Men samtidigt blev jag lite besviken, och filmen är helt enkelt inte lika bra som jag hade väntat mig. Det borde ha gått att få en film med samma story så mycket bättre, och då är det något som inte är som det ska. Men Svinalängorna är inte dålig på något sätt, utan är en bra och berörande film som är väl värd att se för de allra flesta.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 1,85:1, vilket på ren svenska innebär pyttesmå och knappt märkbara svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV. Ljudet finns i både Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1, men undertecknad har tyvärr inte utrustning att testa det sistnämnda ljudspåret. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen har svensk text för hörselskadade samt vanlig text på norska, danska, finska och engelska. Textningen är aningen i minsta laget men är ändå ganska lättläst. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, och därefter kommer vi direkt tll en engelskspråkig huvudmeny som är rörlig och stilren. För ovanlighetens skull finns scenvalsmeny med, något Nordisk Film annars oftast har struntat i på senare år, och det är uppskattat. Tyvärr finns dock inget som helst extramaterial, vilket är tråkigt och egendomligt vid en så omtalad biovisad svensk film. Jag hade velat se mer om tanken bakom filmen och produktionen, men om detta finns inte ett ord.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 9 december 2010
Senast uppdaterad: 1 februari 2013
Recensionen har lästs 7032 gånger av 3905 personer, sedan den 9 december 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
Kaj Lindh - tisdag den 21 december 2010 kl. 20:54:
Tack för en intelligent recension. Med tanke på att filmens huvudmanusförfattare är Lolita Ray och att filmen har en undertext "Det är aldrig för sent att försonas" är det dock märkligt att du tycker att nutidshistorien har fått för för mycket plats. Filmer och böcker med barn som far illa går det 13 på dussinet. Tanken från manusförfattaren var att föra historien vidare,- vad hände sen? Lolita har verkligen lyckats med det som du också konstaterar. Tyvärr fick hon ge sej när det handlar om längden på filmen och man tog bort avsnittet som handlade om Lenas bror mm. Trots allt tycker jag att man bör ha i åtanke att alla skådespelare som medverkar har "nappat" på Lolitas manus och inte på Pernillas regi som kom långt senare.
God Jul och Gott Nytt
Hälsar
Kaj
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))