Dubbningshemsidan
Recensioner
The Runaways
(The Runaways)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till SF Video för recensionsexemplaret
Tjejbandet The Runaways grundades 1975, och var en av de första tjejgrupperna att bli framgångsrika i världen. Det var också en av de allra första rockgrupperna som endast bestod av kvinnliga medlemmar, under en tid då nästan enbart manliga rocksångare fanns, och kom därför att bli mycket betydelsefulla inom branschen. Bandet bestod bl.a. av frontfigurerna Cherie Currie och Joan Jett, och gav ut flera skivor. Låten "Cherry Bomb" blev en stor succé, och bandet kom även att bli mycket populära i Europa och Asien. Det blev dock en relativt kortvarig historia och efter fyra år splittrades gruppen, men The Runaways kom att betyda mycket för framtida grupper och banade väg för andra tjejgrupper längre fram. Joan Jett kom också senare att bli en framgångsrik soloartist och låtskrivare, som är verksam än idag.
Nu har även historien om The Runaways blivit till film, i regi av den italiensk-kanadensiska regissören och fotografen Floria Sigismondi, som huvudsakligen regisserat musikvideor och som med filmen med den passande titeln The Runaways gjort sin långfilmsdebut. Trots att filmen blivit populär i USA, släpptes den i Sverige direkt på DVD. Handlingen tar sin början 1975, då Joan Jett drömmer om att bli elgitarrist. Hon tar kontakt med managern och låtskrivaren Kim Fowley, och presenterar sin idé om en tjejrockgrupp. Kim tycker om tanken, och snart har bandet The Runaways bildats. Men de behöver en mer attraktiv huvudsångerska, och tar kontakt med den blott 15-åriga Cherie Currie; mer på grund av hennes utseende än talang. Cherie behöver komma bort från sin hemmiljö, då hennes mamma stuckit till Indonesien och hennes pappa mestadels bara super. Kvar blir bara Cherie och hennes syster Marie, men Marie är oftast ute. Därför tvekar Cherie inte att tacka ja, och det dröjer inte länge tills The Runaways blir framgångsrika - åtminstone fram tills dess att Cheries narkotikaberoende ställer till problem...
Jag hade aldrig ens hört talats om gruppen The Runaways när jag satte mig ner för att se filmen, och kände heller inte till Joan Jett mer än till namnet (fast jag nu i efterhand inser att hon gjort många bra låtar som jag bara inte visste om var hennes). Därför tillhör jag kanske inte filmens främsta målgrupp, men trots en enkel story blev jag fascinerad över The Runaways. Det filmen framförallt lyckas utmärkt med är att bygga upp en fantastisk stämning och atmosfär, som övertygar fullt ut. Allting känns realistiskt och äkta, och därför blir man också engagerad. Tidskänslan är också utmärkt, och det här känns verkligen som 1975 på alla sätt och vis. Det är sällsynt att filmer verkligen lyckas att fånga ett tidsperspektiv utan missar, men det här är närmast klockrent.
Storyn är dock inte lika imponerande, och det här är i stort sett samma story som de flesta musikbiografier - mycket musik, lite motsättningar och en hel del droger. Särskilt originellt är det inte, men när det är vad som verkligen hände är det förstås svårt att kritisera en film på den punkten. Jag är knappast rätt person att bedöma filmens äkthet, men då den riktiga Joan Jett varit producent för filmen och den dessutom bygger på Cherie Curries självbiografi, så kan man förmoda att det mesta sannolikt ligger nära verkligheten. Då många musikbiografier brukar ta sig ganska omfattande friheter, så är det förstås ett välkommet begrepp.
Både Joan och Cherie har också blivit mångbottnade och nyanserade rollfigurer med både bra och dåliga sidor, vilket gör att båda två känns äkta. Men tyvärr har de andra medlemmarna i bandet blivit nästan helt osynliga, och får inget som helst djup. Trots allt bestod bandet av tre tjejer till, men de har inte blivit mycket mer än statister och säger knappt något ord. Det känns både märkligt och tråkigt, och jag hade velat få en inblick även i deras liv. Visst förstår man att en film måste fokusera på ett fåtal personer för att inte bli helt ytlig, men att få veta någonting om de resterande bandmedlemmarna tycker jag inte vore för mycket begärt. Bandets basist Jackie Fox (och likaså de två andra basisterna som bandet hade under den period som skildras här) är också helt borta från filmen, och är istället ersatt av en fiktiv basist vid namn Robin (gissningsvis av juridiska skäl). De andra två behåller i alla fall sina riktiga namn, även om man inte direkt får veta någonting om dem. Dessutom har managern Kim Fowley blivit väldigt endimensionell, och framstår ärligt talat som en ganska vidrig och sliskig människa. Det är mycket möjligt att han var så, men då han trots allt skrev låtar åt många stora grupper under 1970-talet så kan man förmoda att han bör ha haft goda sidor också.
Fastän vi får en hyfsad inblick i Joan och Cheries liv, så kan jag heller inte låta bli att känna att filmen blivit lite ytlig. Det finns visserligen en del allvar och tendenser till djup, men vi får inte lära känna någon så väl som jag hade önskat. Det är exempelvis bara Cherie som vi får veta något om hennes privata liv och hemmiljö, medan vi inte får komma till roten av den verkliga Joan. Vi ser visserligen att Joan är en dedikerad och allvarsam musiker och låtskrivare, men om hennes privatliv får vi inte veta mycket.
Jag tycker också att The Runaways valt att fokusera lite väl mycket på drogproblemen, vilket säkerligen stämmer mot verkligheten men som tagit upp orimligt stor tid av filmens speltid. Trots Cheries stora drog- och alkoholproblem, så borde hon väl ha haft andra sidor också...? Men trots bristerna tyckte jag ändå om filmen, som förmedlade en fin stämning och dessutom engagerade från början till slut. Ibland blir det också berörande, om än inte lika mycket som jag hade önskat.
Fotot är förstklassigt, och filmen erbjuder både ett starkt bildspråk och ett övertygande tidsdokument. Skådespelarinsatserna är också utmärkta, och både Kristen Stewart och Dakota Fanning är lysande som Joan respektive Cherie. Båda två spelar mycket övertygande och trovärdigt, och verkar även likna originalen hyfsat mycket. De har också övertygande personkemi, och båda bevisar att de verkar klara av alla roller utan problem. Jag tänkte aldrig på skådespelarna eller deras tidigare roller en enda gång under filmen, utan såg på dem som de riktiga personerna, vilket är ett gott betyg. Även i övrigt är det bra skådisar, och som de tre resterande bandmedlemmarna gör Stella Maeve, Scout Taylor-Compton och Alia Shawkat bra ifrån sig. Riley Keough är också riktigt bra som Cheries syster Marie. Dock kan jag tycka att Michael Shannon spelar över vid några tillfällen som managern Kim; åtminstone utan att ha sett originalet.
Skådespelarna sjunger själva vid de musiknummer som bandet framför, och framförallt Kristen Stewart visade sig ha en riktigt bra sångröst och imponerande stort. Dakota Fannings sångröst lämnar en del övrigt att önska, och även fast hon inte direkt är dålig så sjunger hon lite falskt ganska ofta. Det är inte alls omöjligt att det överensstämmer med den riktiga Cherie - det vågar jag inte uttala mig om. Dock är det tråkigt att den enda av The Runaways låtar som ensemblen framför i sin helhet är "Cherry Bomb", som dessutom i mitt tycke är en tråkig och poänglös låt. Även i övrigt är det bra och stämningsfull musik från tidstypiska band.
I grund och botten är The Runaways en charmig och bra film, som förmedlar en fin stämning och atmosfär som känns äkta. Det är också en intressant story och filmen är välgjord. Men ändå är det någonting jag saknar, och ibland har filmen blivit lite väl ytlig. Jag skulle ha velat veta mer om Joans privatliv istället för bara Cheries, och dessutom få lära känna de resterande bandmedlemmarna. Därför kan jag inte ge filmen mer än en svag sjua i betyg, fast det är ändå en fullt sevärd film för de flesta. De skriftliga epiloger som förklarar vad som hänt med personerna efter det som skildrades i filmen är intressanta, men märkligt nog är det bara Joan, Cherie och Kim som tas upp där - de andra lyser med sin frånvaro. Å andra sidan lyckades filmen att göra mig intresserad av både gruppen The Runaways och framförallt Joan Jett, och då kan man i och för sig hävda att den lyckats.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild i formatet 2,35:1, och ljud i Dolby Digital 5.1. Bild och ljud håller hög kvalitet. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken samt engelska för hörselskadade, men tyvärr finns ingen vanlig engelsk text och heller ingen svensk text för hörselskadade. Textningen är lagom stor och lättläst, och den svenska översättningen håller relativt hög klass. När man matar in skivan möts man av en distributörsjingel, som följs av språkvalsmeny. Därefter visas varningstexter, och direkt därpå visas några trailers på andra filmer. Vi kommer därefter till huvudmenyn, som är stillastående och stilren men endast engelskspråkig.
Som extramaterial finns först och främst ett kommentatorspår till filmen med den riktiga Joan Jett samt huvudrollsinnehavarna Kristen Stewart och Dakota Fanning. Det är ganska trevligt och en del matnyttigt framkommer, men tyvärr blir det lite för mycket tjafs och onödigt vetande. När Kristen och Joan diskuterar i flera minuter i sträck om Joans kläder i filmen, så blir det nog för mycket även för de mest inbitna fansen. Dessutom säger Dakota Fanning förvånansvärt lite under kommentatorspåret, och är tyst under stora delar. Det hade nog varit önskvärt om regissören och manusförfattaren också kunnat närvara, för att få ett lite större djup och mer värdefulla uppgifter. Vidare återfinns en knappt kvartslång bakom kulisserna-dokumentär, som huvudsakligen består av intervjuer med regissör, skådespelare, filmteam och de riktiga Cherie Currie och Joan Jett. En del matnyttig information framkommer och det är ganska trevligt att se på, men tyvärr erbjuds inget större djup och alltför stor tid går åt till att skryta över alla inblandade. Slutligen finns även ett inslag vid namn "The Runaways" som bara är knappt tre minuter långt, och som innehåller korta intervjuer som fokuserar på just bandet. Det är tyvärr ganska poänglöst och tillför inte mycket alls. Extramaterialet har tyvärr ingen svensk eller engelsk text, men förutom kommentatorspåret har allt extramaterial dansk text, vilket i alla fall är bättre än ingenting. Kommentatorspåret saknar dock helt text, vilket kan ställa till det då det inte alltid är helt enkelt att uppfatta allt Joan, Kristen och Dakota säger.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 29 oktober 2010
Senast uppdaterad: 29 oktober 2010
Recensionen har lästs 3948 gånger av 2215 personer, sedan den 29 oktober 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))