Dubbningshemsidan
Recensioner
Weirdsville
(Weirdsville)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Warner Home Video för recensionsexemplaret
Scott Speedman & Wes Bentley
© Warner Bros. Entertainment
Den kanadensiska regissören och manusförfattaren Allan Doyle började sin karriär som skådespelare under 1970-talet, innan han övergick till att göra egna filmer; främst independentfilmer. Han har blivit mest känd för 1990 års kultförklarade succéfilm Pump Up the Volume. Hans senaste film fick titeln Weirdsville, och är en kanadensisk-amerikansk samproduktion gjord med liten budget och inspelad i Kanada. I likhet med ett flertal andra filmer genom åren är det drogmissbruk som står i centrum, och här heter huvudrollerna Dexter och Royce. De tycker båda om att knarka, och gör det ofta tillsammans med Royces flickvän Matilda, som är prostituerad. Nu har de båda killarna dock hamnat i klistret, efter att de blivit skyldiga deras knarklangare Omar en väldig massa pengar, som de inte har en chans att betala tillbaka. Omar tvingar de därför att börja sälja knark åt honom, som ett sätt att betala tillbaka skulderna. Men en dag hittar Royce sin flickvän död i sin lägenhet, efter att ha tagit en överdos. Han och Dexter vill ogärna ringa polisen och börja förklara varifrån hennes droger kom - då kanske de får reda på killarnas nya "yrke". Därför hittar Royce på att de ska ta med Matildas kropp till en stängd drive in-biograf och begrava henne där. Problemet är bara att de inte är ensamma om att använda drive in-biografen. Väl där överraskar de en satanistsekt, som just hållit på med offerritualer. Sektens medlemmar är inte alls speciellt förtjusta i att få vittnen till sina aktiviteter, och nu måste Royce och Dexter fly med både sekten och Omar på jakt efter dem...
Det första man kan konstatera efter att ha sett Weirdsville är att den sannerligen lever upp till sitt namn - för det här är minsann en udda och skum film. Det mesta känns originellt och nyskapande, och även om vi har sett grundtemat förut, så finns många nya element som tillsammans gör det till en annorlunda och originell film. Jag minns att jag blev mycket imponerad över Pump Up the Volume, när jag såg den i skolan som tonåring. Dessutom brukar jag tycka om kanadensiska filmer, som generellt sett brukar hålla en mycket hög klass. Därför hade jag höga förväntningar inför Weirdsville, men överlag blev jag ganska besviken. Det är visserligen en ganska intressant grundstory, och de centrala rollfigurerna är någorlunda sympatiska och intressanta. Det är också en oförutsägbar och skruvad film, och jag uppskattar försöket att göra något originellt. Men av en komedi, som filmen trots allt klassas som, borde grundförutsättningen vara rikliga mängder humor. Problemet är att det här helt enkelt inte är särskilt roligt. Jag skrattade inte en enda gång under filmen, och längre än till några leenden gick det aldrig. Jag brukar uppskatta svart humor, som ofta kan vara riktigt rolig. Men det här är helt enkelt inte ett sådant fall... Jag vet inte varför jag inte uppfattade humorn, då filmen överlag har berömts för att vara väldigt rolig. Kanske måste man ha egen erfarenhet av knark för att uppfatta det roliga, så att jag som aldrig provat på narkotika helt enkelt inte förstår mig på det. Det gör heller inte saken bättre att de flesta rollfigurer är tämligen endimensionella, och något större djup har ingen fått. Dexter och Matilda har ändå blivit någorlunda sympatiska och mänskliga karaktärer, medan Royce däremot bara känns för överdriven och en stereotyp knarkare utan större nyanser. Alltför mycket till karaktärsutveckling finns heller inte. Det som räddar filmen är att storyn trots allt är ganska intressant och funkar hyfsat som drama, som gör att man vill se vad som händer. Därför fungerar ändå filmen hjälpligt under en ganska stor del, och även om det inte var någon stor upplevelse, så kunde jag inte låta bli att fortsätta se den. Därefter spårar filmen dock ur, och de överdrivna och skruvade situationerna blir bara fler och fler. Rätt använt kan det vara ett utmärkt medel för att skapa originella filmer, men här känns det mest konstlat och påtvingat. Efter ett tag sjunker trovärdigheten till botten, och då blir det också svårt att beröras eller engageras av det som händer. Värst av allt blir det med säkerhetsvakten Martin och hans kompisar, som alla är dvärgar. De fyller ingen funktion för handlingen, och det blir bara för tillskruvat och sjukt. Man bara räknar minuterna tills de försvinner från filmen... Skådespelarinsatserna är överlag bra. Det var kul att återse den brittisk-kanadensiska skådespelaren Scott Speedman, mest känd som Ben i TV-serien Felicity. Det var länge sedan jag såg honom i någon film, och han spelar starkt och trovärdigt. Taryn Manning är också mycket bra som Matilda, och gör utan tvekan allt som går av det bristfälliga manuset. Jag är inte lika förtjust i Wes Bentley som Royce, som visserligen gör en godkänd insats, men alltför ofta har en tendens att spela över. Birollsinnehavarna är överlag bra, även om Jordan Prentice spelar över å det grövsta som dvärgen Martin. Fotot är bra, och regissören har på ett skickligt sätt lyckats att få med huvudrollernas knarkpåverkade stämning med hjälp av suggestiv handkamera och bra användning av montagesekvenser. Musiken är också riktigt bra, och det märks att man gjort allt man kunnat med den låga budgeten. Om nu bara manuset hade varit lika välgjord, så hade allt varit frid och fröjd... Weirdsville är inte alls en dålig film, utan blir trots allt fullt godkänd genom en intressant och originell story, bra skådespelare och en periodvis ganska imponerande stämning. Men en komedi som inte är rolig kan aldrig fungera fullt ut, och genom de alltför tillskruvade situationerna och de ganska endimensionella rollfigurerna fungerar den heller inte fullt ut som drama. Därför stannar betyget på en femma, och även om filmen är fullt sevärd, så kan jag inte helhjärtat rekommendera den till någon.
DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 1,78:1, vilket på ren svenska innebär fullskärm på en vanlig Widescreen-TV. För ovanlighetens skull vad gäller independentfilmer med låg budget erbjuds hela tre olika ljudspår - DTS, Dolby Digital 5.1 och vanlig stereo. Det är mycket ovanligt med DTS-spår vid sådana filmer, så det är positivt att det finns med här, även om jag inte har utrustning för att kunna spela upp det spåret. Bild- och ljudkvaliteten är relativt bra, men är ingenting utöver det vanliga - ungefär samma kvalitet som man kan förvänta sig av modern digital-TV, med andra ord. Filmen är textad på svenska, norska, danska och finska; men tyvärr inte på engelska. Det finns heller ingen text för hörselskadade. När man matar in skivan möts man av en kort distributörsjingel, som följs av språkvalsmeny. När man valt språk spelas anti-piratpropaganda upp i 45 sekunder, av samma slag som bl.a. Fox regelbundet använder sig av. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara sig hoppa förbi inslaget eller ens spola på bild, vilket resulterar i den längsta knappa minut som världen någonsin skådat. Sådan propaganda är tillräckligt irriterande och verkningslös när det går att hoppa förbi, men när så inte är fallet så blir det oacceptabelt. Därefter möts man av huvudmenyn, som är rörlig och effektfull men enbart på engelska. En svaghet är att det från menyn inte går att välja att spela filmen utan textning. Vill man se filmen otextad, måste man istället välja något av språken som textning och manuellt stänga av texten efter att filmen börjat. Efter filmens slut visas varningstext i åtta sekunder på det språk man valt textning på. Till skillnad från de flesta andra DVD-utgåvor från Warner Home Video visas här enbart varningstext för just det språket och inte alla andra språk, vilket är mycket tacksamt. Det enda extramaterialet som finns är en trailer för en annan film, vilket inte spelas automatiskt utan finns valbart från menyn. Inte så mycket att hurra för, med andra ord. Enligt uppgift har den amerikanska region 1-utgåvan en hel del extramaterial, däribland bakom kulisserna-dokumentärer och kommentatorspår, men ingenting av det finns med i den svenska utgåvan. Visserligen ges filmen ut i Nordamerika av en annan distributör än i Europa, men jag tycker ändå det är svagt av Warner att inte kunna licensiera det extramaterial som trots allt producerats och finns tillgängligt.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 27 januari 2009
Senast uppdaterad: 28 januari 2009
Recensionen har lästs 3375 gånger av 1890 personer, sedan den 27 januari 2009
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
5 |
| DVD-produktion |
|
3 |
| Snittbetyg: |
|
4 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))