Dubbningshemsidan
Recensioner
A New York Love Affair
((Untitled))
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Warner Home Video för recensionsexemplaret
Den amerikanska regissören och manusförfattaren Jonathan Parker långfilmsdebuterade 2001 med den kritikerrosade Bartleby, och låg därefter bakom 2005 års The Californians som aldrig blev någon stor succé. Nu är han tillbaka med sin tredje långfilm, som han själv skrivit manus till tillsammans med Catherine di Napoli. Den här gången handlar det om konstvärlden, och filmen med den minst sagt udda titeln (Untitled) premiärvisades med gott resultat på Palm Springs internationella filmfestival i januari 2009. Filmen har dock haft svårt att få någon större distribution runt om i världen, och i Sverige släpps den direkt på DVD; här under den märkliga "svenska" titeln A New York Love Affair.
Handlingen utspelas i det trendiga Chelsea i New York. Där är Adrian en måttligt framgångsrik musiker, som försöker att slå igenom med sitt oerhört originella och experimentella band men som i bästa fall lyckas att locka ett tiotal besökare i konserthallarna; varav minst hälften har lämnat byggnaden innan konserten är över. De flesta skulle sannolikt kalla Adrians "musik" för oljud, som bl.a. innefattar att spela på spann och kedjor. Till en av Adrians konserter kommer hans bror Josh, som är en kommersiellt framgångsrik konstnär och säljer många av sina färgglada men tämligen menlösa konstverk till hoteller och sjukhus. Josh vill helst av allt få en riktig konstutställning och bli omtalad av kritikerna, men konstgalleriägaren Madeleine vill helst tala tyst om Josh och säljer hans tavlor i ett dolt bakrum efter arbetstid. Det gör hon för att få pengar att kunna ställa ut de originella konstnärer som tilltalar henne, men som definitivt inte får sålt många av deras oerhört udda verk. Josh är attraherad av Madeleine, och tar därför med henne på en dejt till Adrians konsert. Men hon blir betagen av Adrian, och vill att hans band ska spela på hennes konstgalleri.
Det här är en mycket originell och udda film, som inte liknar något man tidigare sett. Det kanske inte verkar så, och själva grundupplägget i storyn är mycket bekant. Men A New York Love Affair har en närmast absurd helhet, som är både udda och garanterat helt unik. Det är en enkel story, där det egentligen inte händer så mycket. Men temat är intressant, och det finns en mycket god tanke bakom filmen. Åtminstone till viss del rör det sig om en satir över konstvärlden och modern abstrakt konst, och filmen ironiserar över modern konst på ett skickligt och oerhört tillspetsat sätt. Eller vad sägs om det berömda konstverket "Tom yta på vägg" (vilket innebär en tom vit vägg)...? Periodvis är det vansinnigt roligt, och jag skrattade högljutt vid ett flertal tillfällen över de absurda rollfigurerna och framförallt de minst sagt unika konstverken; den ena mer absurd än den andra. Det är både tänkvärt och roligt, och som satir betraktat fungerar det riktigt väl.
Problemet är bara det att det här har blivit lite för udda och absurt, och allting är tillspetsat till bristningsgränsen så att det helt enkelt inte ska gå att ta filmen på allvar. Det blir lite för mycket av det goda, och filmen hade vunnit på att tonas ner en smula. Trots allt är det ju möjligt att göra en satir utan att överdriva allting tills trovärdigheten når botten. Framförallt har i stort sett alla rollfigurer blivit så väldigt tillspetsade och absurda, så att många av dem nästan liknar karikatyrer och inte känns äkta för fem öre. Den ena är mer originell och udda än den andra, och allihopa har skruvats några varv för mycket tills man börjar tröttna på dem. I stort sett den enda som känns någorlunda normal och jordnära är Josh, medan alla andra har blivit så oerhört märkliga och tillspetsade så att det bitvis nästan börjar kännas som en buskis. Visserligen är den namnlösa klarinettspelaren också förhållandevis normal, men hon har tyvärr fått lite för lite utrymme och känns en smula för anonym. Men både Adrian och alla minst sagt egendomliga konstnärer är så udda att det blir för mycket av alltihop. Visserligen är det inte ett måste för en film att verkligen ha sympatiska och normala karaktärer som man känner för, men ska man överdriva rollfigurerna så här mycket så bör det vara mer roligt hela tiden; inte bara då och då.
Till en början är det en riktigt underhållande och rolig film, som tar upp ett intressant ämne och klargör budskapet på ett fint sätt. Men storyn räcker inte riktigt till för en hel långfilm, och efter ett tag börjar det därför åtminstone delvis att kännas repetitivt när grundstoryn fortsätter att trampa i samma spår som förut; bara mer och mer tillspetsat allteftersom handlingen fortlöper. Efter en halvtimme har vi förstått budskapet och tanken, och efter det har egentligen inte regissören så jättemycket mer att säga; men fortsätter trots det i en timme till. Visserligen fortsätter det att vara bitvis riktigt roligt och överlag riktigt underhållande, och man har trevligt medan man ser filmen. Jag inser också att det finns ett påtagligt djup, och att filmen är tänkvärd. Men jag känner ändå att jag saknar några nya begrepp, för det som i början är fantastiskt originellt och roligt blir inte lika roligt när samma beståndsdelar - bara tusentalt mer överdrivet - återkommer för tionde gången.
Fotot är snyggt, och filmen har ett starkt bildspråk som fungerar bra. De absurda konstverken och musikstyckena som skildras har skapats speciellt för filmen, och konstnärerna ifråga måste ha fantastisk fantasi för att komma på något så originellt och udda. Skådespelarinsatserna är också riktigt bra, och jag uppskattar att filmteamet huvudsakligen har satsat på lite mer okända skådespelare som vi inte redan sett i tusentals filmer. Det är en fördel för den autentiska känslan, och de allra flesta gör riktigt bra ifrån sig. Adam Goldberg är bra som Adrien, och Eion Bailey spelar också riktigt bra som Josh. Marley Shelton är utmärkt som den kalla galleriägaren Madeleine, och Lucy Punch är som vanligt lysande som klarinettspelaren som lustigt nog aldrig nämns vid namn igenom hela filmen. Hon gör allt som går av den något tunna rollfiguren, och jag hade velat se mer av henne.
A New York Love Affair är onekligen en mycket udda och originell film, som inte liknar något man tidigare sett och som man förmodligen aldrig kommer att glömma bort. Bitvis är det vansinnigt roligt, och filmens satiriska element fungerar bra samtidigt som det är djupt och tänkvärt då filmen tar upp intressanta ämnen om vad som egentligen klassas som konst och inte. Om man är mer insatt i konstvärlden och modern konst än undertecknad, så lär man förmodligen uppskatta filmen mer. Men jag hade trots allt roligt och trevligt åt filmen, även fast den blivit lite för tillspetsad och absurd, och dessutom blir lite för repetitiv efter ett tag. Det här är en typisk sådan film som man inte riktigt vet vad man ska tycka om - kanske är den riktigt bra, kanske inte. Efter många överväganden fram och tillbaka valde jag till sist en svag sjua, men sjuan räddas enbart av skådespelarprestationerna och den mycket originella och oförglömliga grundstoryn. Men jag fattar inte varifrån den ganska menlösa svenska filmtiteln kommer ifrån, då den fyndiga originaltiteln (Untitled) är betydligt mer originell och minnesvärd.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, trots att omslaget felaktigt anger 1,78:1. Ljudet är i Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen är textad på de fyra skandinaviska språken, men för ovanlighetens skull finns ingen engelsk text och ingen text för hörselskadade alls. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel, som följs av språkvalsmeny. När man valt språk kommer man direkt till huvudmenyn, som är enkel och engelskspråkig.
Ett irritationsmoment uppstår dock efter att man sett klart filmen. Av någon outgrundlig anledning visas då varningstexter på 40 olika språk, trots att majoriteten av dessa inte ens finns med på skivan och att den här DVD-utgåvan inte säljs i något land där man talar merparten av språken. Dessa visas en i taget med 10 sekunder per språk, vilket alltså innebär att det visas varningstexter i över sex minuter. Dessbättre går det dock för en gångs skull att hoppa över varningstexterna, genom att antingen spola framåt på bild eller trycka på DVD-spelarens menyknapp för att återgå till menyn. Då blir det inte fullt lika irriterande, men jag undrar verkligen varför Warner inte kan följa de flesta andra distributörers exempel och bara visa varningstexter på valt språk... Tyvärr finns inget extramaterial alls, vilket är tråkigt men inte speciellt förvånande då inte ens den amerikanska DVD-utgåvan verkar enligt uppgift ha något extramaterial.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 22 november 2011
Senast uppdaterad: 23 november 2011
Recensionen har lästs 3668 gånger av 2014 personer, sedan den 22 november 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))