Dubbningshemsidan
Recensioner
Ad Astra
(Ad Astra)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Fox-Paramount Home Entertainment för recensionsexemplaret
I en nära framtid är major Roy McBride en framgångsrik astronaut, mycket tack vare att han alltid är kolugn - hans puls överstiger aldrig 80, ens när han håller på att dö. Jorden och hela solsystemet har på sistone drabbats av stora strömsprång, och många dör på grund av detta. Det amerikanska rymdprogrammet misstänker att det så kallade Lima-projektet, som inleddes 29 år tidigare för att utforska om det finns liv i universum, orsakat strömsprången. Då det var Roys pappa, den världsberömde astronauten H. Clifford McBride, som ledde projektet blir Roy ombedd att följa hans fotspår och försöka stoppa strömsprången. Hans pappa har varit spårlöst försvunnen i 16 år, efter att han som del av projektet kom till planeten Neptunus, och nu tror man att han kanske kan vara vid liv. Det blir en lång resa, och långt ifrån riskfri...
Det har kommit många science-fictionfilmer genom åren, och likaså många filmer om rymdresor och astronauter. Ärligt talat är det dock inte alltför stor procentuell andel som imponerat alltför mycket, och på papperet ser Ad Astra verkligen inte särskilt lovande ut. Men till min förvåning är det faktiskt en riktigt bra film, som är välgjord och vill betydligt mer än bara vara lättsam underhållning för stunden. Storyn är intressant, och här finns ett påtagligt djup med många bottnar. Många filosofiska och en del existentiella frågor kombineras med far- och sonrelationer, spänning och en smula action.
Här finns helt enkelt mycket att hämta, och jag uppskattar att det för en gångs skull rör sig om en "rymdfilm" som inte huvudsakligen fokuserar på action - här finns egentligen bara två eller möjligen tre scener som kan klassas som action, medan det i övrigt rör sig om ett mer lågmält drama. Det uppskattar jag, då det redan funnits för mycket actionfilmer så att det är smartare att fokusera på ett djupare innehåll. Överlag fungerar det också riktigt bra, då det blivit en engagerande film som hela tiden håller intresset vid liv. Till största delen är det också lågmält, vilket bidrar till en fängslande stil och en övertygande atmosfär.
Jag uppskattar att manusförfattarna ansträngt sig för att faktiskt få till en trovärdig film, som trots att den utspelas i framtiden ändå upplevs realistisk och mycket väl skulle kunna hända inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är en svår bedrift att få filmer om sådana här teman att ändå upplevas realistiska, trots att de förstås objektivt sett inte är det, och filmteamet förtjänar en eloge som faktiskt lyckats med det. Här finns heller inga uppenbara logiska luckor, utan allting håller sig inom rimlighetens gräns med en trovärdig stil. Kanske är det åtminstone delvis just därför som filmen också fungerar för så många fler än de som verkligen tycker om science-fiction, då det här är en film som passar de flesta - även personer i min bekantskapskrets som inte alls tycker om genren uppskattade filmen, vilket får ses som ett gott betyg.
Visuellt är det också en storslagen upplevelse, med ett fantastiskt foto och ett bildspråk av sällan skådat slag. Det kan ärligt talat inte bli mycket bättre, och fotot bidrar till en utmärkt stämning då nästan varenda bildruta är som en tavla. Det måste ha varit en riktig upplevelse att se filmen på en stor bioduk (något jag tyvärr inte gjorde), men även på en större TV fungerar det bra. Den svenska filmfotografen Hoyte van Hoytema har imponerat många gånger förut, men gör nog ändå ett av sitt livs mest imponerande insatser här, i ett foto som verkligen sticker ut från mängden. Specialeffekterna känns också helt trovärdiga, utan uppenbara tecken på green screen och liknande; och det är få filmer som lyckats med det.
I mer än halva filmen fungerar Ad Astra riktigt bra, med sin skickliga blandning mellan lågmält drama, filosofiska tankegångar, intima porträtt och spänning. Men under den sista tredjedelen uppstår tyvärr en svacka, då filmen blir långsammare och långsammare för att till sist nästan stanna upp helt. Då börjar filmen fokusera på närbilder på Brad Pitt, utan så mycket mer än så. Efter att ha varit långsam tidigare så börjar filmen då för första gången även att kännas seg, då det inte händer tillräckligt mycket för att hålla intresset vid liv. Vid ett par tillfällen höll jag nästan på att somna, då den yttre handlingen blir lövtunn för att istället mest fokusera på Roys känslor och på far och son-relationen. Inte alls något fel med det, som är intressanta och angelägna ämnen, men det borde ha gått att skildra på ett lite mer engagerande sätt där det kunnat hända lite mer under tiden. Nu blir det mest långa och utdragna närbilder av Roy, vare sig det faktiskt tillför något eller inte. Trots en hygglig avrundning fortsätter filmen den lite för långsamma stilen nästan hela filmen ut, och jag hade hoppats på lite mer än så efter de så lyckade två första tredjedelarna.
Ibland blir det också lite för mycket med Roys berättarröst med hans inre tankar, som genomsyrar stora delar av filmen. Det är en god tanke, och periodvis är det nödvändigt för att kunna förmedla information som annars hade blivit svårbegripligt eller tagit alldeles för lång tid att skildra. Men mellan varven går det tyvärr lite för långt, då berättarrösten används även när så inte hade behövts, och även med tämligen överflödig information som man lätt kunnat förstå även utan berättaren. Bitvis tar alltså denna voice-over överhanden, och gör att filmen upplevs övertydlig - vilket är lite märkligt, då det skär sig från filmens i övrigt så lågmälda stil. Jag önskar att filmteamet ibland hade kunnat låta bilderna tala för sig själva, istället för att ta till berättarrösten stup i kvarten.
På gott och ont är det också tydligt att allt kretsar kring just Roy, och hela filmen skildras ur hans perspektiv. Ofta är han ensam, och är han inte det så känner han sig nog ändå rätt ensam. Det blir alltså nästan en ren soloshow för Brad Pitt, och även fast det är förståeligt utifrån handlingen så medför det också vissa problem. Inte minst gör det att de flesta andra rollfigurer blir tunna och underutvecklade, och de flesta rollfigurer blir man inte mycket klokare av. Det gäller inte minst de två kvinnorollerna - Roys f.d. fru och en kollega - som lämnar en hel del övrigt att önska, och som i litet tag ser ut att vara relevanta för att ganska snart i stort sett lämnas åt sitt öde.
Skådespelarinsatserna är mycket bra. Brad Pitt har aldrig tillhört någon av mina favoritskådespelare, men han gör väldigt bra ifrån sig som Roy McBride och gör här en av sitt livs bästa roller. Han spelar övertygande, naturligt och realistiskt, utan tecken på överspel eller konstlade manér. Det enda egentliga problemet är att han börjar vara lite för känd och överutnyttjad, vilket påverkar filmillusionen till det sämre då man inte riktigt kan släppa tanken på att det är just Brad Pitt man ser. Donald Sutherland är mycket bra som överste Thomas Pruitt, i en liten men viktig roll där han gör allt som går och lite till. Den alltid lika talangfulla Ruth Negga gör allt som går i en otacksam roll som Helen Lantos, som är en intressant roll men som tyvärr begränsats till några få scener. Liv Tyler får ännu mindre att arbeta med som Roys exfru Eve, och en mer intetsägande roll är tyvärr svår att finna. Tommy Lee Jones är som vanligt bra, men spelar också ungefär samma slags roll som han (nästan) alltid gör.
Ad Astra är en bra och välgjord, men tyvärr också något ojämn film. Den är ovanligt realistisk och trovärdig, som för ovanlighetens skull faktiskt håller ihop logiskt. Filmen fungerar bra som underhållning för stunden, men har större ambitioner än så då den också är djupsint och filosofisk. Bara man inte förväntar sig rafflande action finns det alltså mycket att hämta i detta rymddrama, som till största delen är lågmält men där den lågmälda stilen tyvärr går förlorad av den ofta lite för övertydliga berättarrösten. Med de imponerande skådespelarinsatserna och det fantastiska fotot kommer man långt, men då allt fokuserar på Roy upplevs det tyvärr ibland lite för introvert. Det är också beklagligt att filmen mot slutet blir lite för seg och utdragen, och där hade det nog behövts en lite större yttre handling i kombination med en något kortare speltid. Men trots bristerna är Ad Astra en bra film, som lyckas att kombinera spänning med filosofiska och existentiella tankegångar, en fantastisk stämning och en lagom långsam och lågmäld stil. Det gör att filmen med enstaka undantag blir engagerande och tiden går ganska fort, och därför förtjänar den också en ganska stark sjua i betyg.
Blu-Ray-utgåvan innehåller bild i Widescreen med formatet 2,35:1 (svarta fält upp- och nedtill på en Widescreen-TV), medan ljudet är i DTS-HD 7.1 på engelska samt vanlig DTS på tyska, franska, spanska och italienska. Det finns också engelsk syntolkning för synskadade, vilket säkerligen är mycket uppskattat i engelskspråkiga länder, men i Skandinavien är det väl kanske lite tveksamt hur många synskadade som förstår engelska så obehindrat att de får fullt utbyte av ljudspåret. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra, och jag uppskattar att bakhögtalarna används flitigt - ofta t.o.m. till dialog, som annars händer ytterst sällan. Filmen är textad på 10 olika språk, däribland de fyra skandinaviska språken samt engelska för hörselskadade. Tyvärr finns dock ingen vanlig engelsk text, och heller ingen svensk text för hörselskadade. Texten är lagom stor och relativt lättläst, men kantlinjerna är ganska tunna. Den svenska översättningen är bra, och även om jag inte håller med om alla ordval, så hittar jag inga översättningsfel eller nämnvärda misstag.
När man matar in BD-skivan möts man av en distributörsjingel, och därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är rörlig och effektfull men bara engelskspråkig. Avsaknaden av inledande språkvalsmeny medför att man, för att kunna se filmen på något annat sätt än engelska utan text, måste gå in i menyerna och välja textning; något som kanske inte är helt oproblematiskt om man inte behärskar engelska. Väljer man att spela filmen visas korta engelska varningstexter efter filmens slut.
Som bonusmaterial hittar vi först ett kommentatorspår med regissören och manusförfattaren James Grey. Det är ganska intressant och vi hittar en hel del matnyttigt, men det är lite tråkigt att ingen annan än James medverkar och ibland blir det lite för tunt. Han har också en förkärlek att prata i åtskilliga minuter även om det mest ovidkommande, vilket kan bli lite tröttsamt mellan varven. Sen återfinns två bortklippta scener - en från början/mitten av filmen och en epilog från slutet - som även har valbart kommentatorspår med regissören James Grey. Den första scenen tillför inte mycket, men epilogen tycker jag gärna hade fått vara kvar i filmen som trots allt bidrar till ett något mer tillfredsställande slut. Vidare återfinns en slags allmän bakom kulisserna-dokumentär vid namn "To the Stars", som huvudsakligen fokuserar på intervjuer med regissör, skådespelare och producenter. Mycket går tyvärr ut på att förklara handling som vi redan vet om man sett filmen, varför inslaget inte tillför så mycket.
I den nio minuter långa minidokumentären "A Man Named Roy" handlar det om Brad Pitt och hans rollfigur, där vi får se en del kul scener från inspelningen men också en del överflödigt. Också nio minuter långa "The Crew of the Cepheus" handlar om övriga rollfigurer och en del om rymdresor. Bitvis är det ganska intressant, och vi får veta en del matnyttigt. 11 minuter långa "The Art of Ad Astra" handlar om foto och scenografi, och även fast det förekommer lite för mycket skryt finns det också mycket intressant att hämta. Vi hittar också en sju minuter lång minidokumentär vid namn "Reach for the Stars", där regissör, manusförfattare och skådespelare pratar om rymdresor - faktiskt oväntat intressant, och här finns en del matnyttigt även om det inte alltid har så jättemycket med just filmen att göra. Till sist hittar vi också en ursprunglig biotrailer och en IMAX-trailer, vilket är precis så spännande som det låter. Glädjande nog har allt bonusmaterial (inklusive kommentatorspåret) svensk text, vilket är alltför sällsynt nuförtiden - 20th Century Fox förtjänar en stor eloge som fortfarande textar bonusmaterial på de skandinaviska språken, som de flesta andra distributörer slutat med för många år sedan.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 2 februari 2020
Senast uppdaterad: 2 februari 2020
Recensionen har lästs 1621 gånger av 924 personer, sedan den 2 februari 2020
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| BD-produktion |
|
7 |
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24588048)a(1587777))