Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Du gör mig galen!
(Silver Linings Playbook)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret
Sök efter Du gör mig galen! på CDON
Sök efter Du gör mig galen! på Discshop.se
Sök efter Du gör mig galen! på WOW HD
   ANNONS
Drama / Komedi / Romantik / Musik / Spelfilm / Baserad på bok / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 2 timmar 2 minuter
Genre: Romantisk dramakomedi
Produktionsland/år: USA, 2012
Produktionsbolag: The Weinstein Company
Producent: Bruce Cohen, Donna Gigliotti, Jonathan Gordon, Bradley Cooper & Harvey Weinstein
Regi: David O. Russell
Manusförfattare: David O. Russell, baserat på en roman av Matthew Quick
Svensk distributör: Noble Entertainment
Klarar av Bechdel-testet: Ja, klarar alla tre steg
                                          (Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)
Medverkande:
Pat - Bradley Cooper Tiffany - Jennifer Lawrence
Pat Sr. - Robert De Niro Dolores - Jacki Weaver
Veronica - Julia Stiles Ronnie - John Ortiz
Danny - Chris Tucker Jake - Shea Whigham
Dr. Cliff Patel - Anupam Kher Nikki - Brea Bee
Randy - Paul Herman Regina - Regency Boies
Konstapel Keogh - Dash Mishok Ricky - Matthew Russell
Tiffany och Veronicas mamma - Cheryl Williams Tiffany och Veronicas pappa - Patrick McDade

Den amerikanska regissören och manusförfattaren David O. Russell har tidigare gjort filmer som I Heart Huckabees, Three Kings och Flirting with Disaster. Efter ett flertal års uppehåll kom han tillbaka till branschen 2010 med den verklighetsbaserade och Oscarsnominerade The Fighter. Hans senaste film bygger på Matthew Quicks prisbelönade roman Silver Linings Playbook, som mig veterligen ännu inte har släppts i Sverige. Det har också blivit originaltiteln på filmen, som i Sverige fått den minst sagt märkliga titeln Du gör mig galen!. Filmen har vunnit en rad priser världen över, och nominerades till 8 Oscars inför Oscarsgalan 2012 för bl.a. bästa film, manus efter förlaga, regi samt alla fyra skådespelarpriser. I slutändan vann den dock "bara" en; bästa kvinnliga huvudroll för Jennifer Lawrence. Nu har filmen släppts på DVD och Blu-Ray.

Pat var tidigare en framgångsrik historielärare, gift med Nikki och levde ett fridfullt och stabilt liv. Men allting förändras när han kommer hem en dag och råkar bli vittne till att hans fru är otrogen med en främmande man i deras hus. Det slår slint för Pat, och han misshandlar brutalt Nikkis älskare nästan till döds. Han diagnostiseras som bipolär (manodepressiv), och döms till minst 8 månaders sluten psykiatrisk vård. Efter åtta månader kommer han ut, och tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar; Dolores och Pat Sr. I synnerhet hans pappa är dock mer än lovligt besatta av amerikansk fotboll i allmänhet och Philadelphia Eagles i synnerhet, och hans främsta sysselsättning är vadslagning. Pat förlorar sitt jobb, och till råga på allt har hans fru ordnat besöksförbud mot honom. Det ställer till stora problem, då Pat inte vill något annat än att bevisa för Nikki att han har förändrats och återuppta deras förhållande. Genom Pats bästa vän Ronnie och hans fru Veronica kommer han i kontakt med Veronicas inte helt stabila syster Tiffany; som själv är änka efter att hennes polis till make dödats i tjänsten. Tiffany - som tillsammans med Veronica har regelbunden kontakt med Nikki - erbjuder Pat att förmedla brev mellan honom och Nikki, för att på så sätt komma runt besöksförbudet. Det vill Pat mer än gärna, men Tiffany har ett villkor för att göra det...

Storyn låter kanske inte så märkvärdig, men Du gör mig galen! är (den ooriginella svenska titeln till trots) mer originell än den verkar som, och lyckas att göra någonting förhållandevis nytt av genren. Grundpremissen är enkel men intressant, och manuset är genomarbetat. Och i all sin enkelhet är manuset och storyn närmast genialisk. Det är engagerande, fascinerande och underhållande. Det är en rolig film, där man får skratta ganska ofta. Det är en ganska lågmäld humor, där det mer rör sig om rollfigurer och dialog än på mer fysisk komedi; vilket innebär att vi helt slipper allt vad "slapstick"-komik betyder - en mycket trevlig omväxling efter att alltför många komedier på senare år fokuserat mer på gammaldags slapstick. Någon enorm skrattfest erbjuds inte, men det är småroligt väldigt ofta och mycket roligt nån gång då och då. De klockrena poängerna lyser nästan helt med sin frånvaro, utan det här rör sig mer om subtil och lågmäld intelligent humor. Ibland kan man tycka att det blivit lite för lite av de riktigt roliga situationerna och replikerna, men däremot uppskattar jag verkligen den här mer intelligenta humorn som är så långt ifrån "kiss och bajs"-humor som man överhuvudtaget kan komma. Och vid några få tillfällen börjar man gapskratta åt replikerna och samtalen.

Det är också väldigt charmigt och trevligt, samtidigt som filmen också fungerar mycket tillfredsställande som drama. För Du gör mig galen är något så ovanligt som en film med lika stora beståndsdelar av både drama och komedi. Det finns ett påtagligt djup, och en allvarlig underton som genomsyrar filmen. Därför förblir det fängslande och intressant, även när det inte längre är så jätteroligt. Tiden går snabbt, och trots den för genren ganska långa speltiden på just över två timmar blir det aldrig segt eller utdraget. Man har trevligt hela tiden, och filmen fungerar utmärkt som lättsam underhållning samtidigt som det också finns ett allvar och djup. Till skillnad från de flesta romantiska komedier är den romantiska biten också kraftigt nedtonad, och det här är långt ifrån någon traditionell romantisk film. Den romantik som finns är av lågmält och nedtonat slag, och här finns ingen av den annars så vanliga sockersöta eller översentimentala stilen, och till största delen heller ingen övertydlighet. Det uppskattar jag, och det gör att filmen fått en fin lågmäld stil med utmärkt stämning och en blandning av både allvar och lättsam humor.

Det är också en riktigt berörande film, som griper tag hela tiden och där det vid några tillfällen blir så gripande att det är omöjligt att inte börja gråta. Rollfigurerna känns också hyfsat nyanserade och mångbottnade, även om man till en början kan ha lite svårt att vänja sig vid Pat som bitvis är mer än lovligt labil. Men när filmen kommer igång öppnar man sig för honom, och både han och inte minst Tiffany har blivit mångbottnade karaktärer som känns äkta och med många nyanser. Pats pappa känns tyvärr lite för enkelspårig, och hans mamma får ärligt talat inte särskilt mycket utrymme alls. Det känns lite märkligt att nästan glömma bort henne, i en film som i övrigt lyckas få även de minsta biroller att kännas viktiga.

Ärligt talat finns det inte mycket att klaga på i denna imponerande film, men man kan inte förneka att filmen överlag är förutsägbar. Det finns en oväntad vändning som dock inte är alltför svår att förutspå, men i övrigt är det mesta annat ganska givet från första början. Men å andra sidan är det heller knappast meningen att det ska vara oförutsägbart - och genren sätter ju också sina begränsningar på den punkten. Det förekommer också några klichéer och en och annan stereotyp karaktär, men man märker ändå att manusförfattaren haft en tanke bakom allt och av klichéerna är fullt avsiktliga. Man kan också tycka att filmen bitvis blivit en smula förenklad, genom dess skildring av manodepressivitet och psykiska sjukdomar som är av det lite enklare slaget - en bit ifrån Gökboet, om man säger så. Framförallt märker vi inte av någonting av den depressiva sidan av manodepressivitet, då Pats tillstånd verkar vara nästan konstant maniskt. Men samtidigt skulle den maniska sidan av manodepressivitet bli både dystert och tråkigt att titta på, så överlag tycker jag att filmteamet hittat en bra balansgång mellan realism och hoppfullhet, så att det ändå förblir trovärdigt och realistiskt hela tiden.

Fotot är riktigt bra, och filmen erbjuder ett starkt och effektivt bildspråk. Huvudsakligen är filmen inspelad med handkamera, men det blir aldrig skakigt utan bidrar istället till en autenticitet som är få filmer förunnade. Musiken är också utmärkt, och filmen har mycket passande och stämningsfull musik. Dialogen är förstklassig, och det rör sig om mycket smart och genomarbetad dialog som är både vass och realistisk in i minsta detalj. Skådespelarinsatserna är mycket bra. Bradley Cooper är utmärkt bra i huvudrollen som Pat, och trots en tillspetsad rollfigur lyckas han att hålla fötterna på jorden och leverera en stabil och trovärdig rollprestation utan överspel. Men den klart bästa insatsen står Jennifer Lawrence för som Tiffany, och hon gör en fantastisk och lysande rollprestation i en svår roll, som förblir realistisk helt utan överspel. Jag har alltid tyckt om Jennifer, som är en av de bästa skådisarna just nu, men frågan är om inte det här ändå är hennes bästa rolltolkning hittills. Att hon vann Oscar för bästa kvinnliga huvudroll var mycket rättvist och ärligt talat nästintill en självklarhet. Robert De Niro gör en stabil och fin rollprestation som Pat Sr, men tyvärr balanserar han ibland på gränsen till överspel; något jag aldrig tidigare reagerat på hos honom. Jacki Weaver är bra som Pats mamma, men att hon blivit nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga biroll är för mig obegripligt då hon ärligt talat inte får mycket att arbeta med i den här lite för begränsade rollen. Julia Stiles är som vanligt bra som Veronica, och Chris Tucker är bättre än väntat som Danny. Kort sagt finns det inte ett enda svagt kort i den här imponerande ensemblen.

Du gör mig galen! är en mycket bra film, som lyckas med den svåra balansgången att balansera en hoppfull och lättsam komedi med ett realistiskt och mörkt drama - det är ingen lätt uppgift, men manusförfattaren och regissören David O. Russell har gjort en mycket imponerande insats. Med dialog som tillhör det bästa jag hört på flera år, en lågmäld romantisk stil, en passande humor och dessutom ett berörande och realistiskt drama finns det ärligt talat inte mycket att klaga på här. Kort sagt är det en film som alla bör se snarast, och som utan tvekan förtjänar en stark åtta i betyg. Möjligtvis med undantag av Les Misérables är det här den bästa filmen av de 8 Oscarsnominerade filmer från 2012 som jag hittills sett, och om det funnits någon rättvisa skulle nog Du gör mig galen! ha tagit hem Oscarn för bästa film - men jag förstod hela tiden att så inte skulle ske, i och med genren som inte direkt brukar falla jurygrupper i smaken. Jag skulle för övrigt också verkligen vilja veta vilket geni som hittat på den måttligt lyckade och föga originella svenska titeln, som ärligt talat för tankarna till en helt annan slags film än det faktiskt är...

Blu-Ray-utgåvan erbjuder bild i Widescreen med proportionerna 2,35:1, medan ljudet finns i både Dolby Digital 5.1 och DTS HD 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bra. Filmen har svensk text, men ingen annan textning alls och heller ingen text för hörselskadade. Textningen är lagom stor, men har tyvärr ganska smala kantlinjer vilket gör det ganska svårt att läsa texten under de scener som har ljusare bakgrunder. Översättningen är överlag bra, och jag lyckades inte hitta några rena översättningsfel. Däremot är texten ibland lite väl förenklad och några komiska poänger går förlorade genom textningen; även i sådana fall när det inte hade behövt göra det. När man matar in BD-skivan möts man av en distributörsjingel och varningstexter. Därefter spelas några trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi), innan man kommer till huvudmenyn. Menyn är rörlig och stilren men finns bara på engelska - svagt med tanke på att utgåvan enbart är avsedd för Sverige.

Som extramaterial hittar vi en knapp halvtimme med bortklippta scener, som återges som ett enda långt block utan kapitelindelning och därmed utan möjlighet att välja vilja scener man vill se - lite besvärligt och opraktiskt. Scenerna är av vitt skilda slag, och medan somliga är både roliga, intressanta och charmiga är andra helt poänglösa. Ett par av scenerna hade jag gärna sett fått vara kvar i filmen, men de allra flesta tillför inte mycket till handlingen. Vissa av rollfigurerna framstår också i mer negativ dager i de bortklippta scenerna än själva filmen, och bl.a. förekommer några scener där man kan skönja rasistiska antydningar hos Pats pappa, och det är jag väldigt tacksam att det klipptes bort till den färdiga filmen. Därefter hittar vi en halvtimmeslång bakom kulisserna-dokumentär, som fått den lite märkliga titeln "A Movie That Became A Movement". Inslaget består till största delen av intervjuer med regissör, skådespelare, den litterära förlagans författare och dessutom ett par intervjuer med psykiatriker angående skildringen av manodepressivitet. Det är riktigt intressant, och överlag innehåller dokumentären en hel del matnyttigt.

Vidare hittar vi "höjdpunkter" från den Q&A (offentlig frågestund) som utförts i samband med urpremiären, och där regissör och skådespelare intervjuas av en moderator. Bitvis är det riktigt intressant, men tyvärr förekommer lite för mycket skryt över de inblandade; och framförallt blev jag less över att höra alla höja Robert De Niro till skyarna - visst vet vi alla att han är en duktig skådis, men det betyder inte att det måste påpekas av varenda människa stup i kvarten. Därefter hittar vi ett filmat inslag från dansrepetitionen med huvudrollsinnehavarna Bradley Cooper och Jennifer Lawrence, som inte tillför alltför mycket. Nästa inslag är en danslektion med filmens koreograf Mandy Moore som lär ut hur man dansar samma dans som Pat och Tiffany gör i filmen. Det är pedagogiskt upplagt och välgjort, och vill man dansa just den mycket speciella dansen är det säkert värdefullt. Själv känner jag dock inte något större behov av att kunna dansa just den här dansen, varför inslaget inte gav så mycket för mig. Dessutom är paret som visar allting i inslaget inte samma som skådespelarna i filmen, utan är några helt andra okända personer. Slutligen finns det ett inslag på en minut där Bradley Cooper försöker att filma, men det är så oerhört skakigt att det knappt går att se någonting; och därmed i slutändan ganska poänglöst. Tyvärr har extramaterialet ingen textning alls, vilket är beklagligt. Vid några tillfällen är det inte helt oproblematiskt att uppfatta vad somliga säger, så det kan ställa till med problem även om man är bra på engelska.


Recensionen skriven: 27 februari 2013
Senast uppdaterad: 22 augusti 2013

Recensionen har lästs 2581 gånger av 1673 personer, sedan den 27 februari 2013

Betyg:
Film/serie * * * * * * * *   
8
BD-produktion * * * * * * *     7
Snittbetyg: * * * * * * * och en halv    7,5

Trailer:


Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:

Läsarnas kommentarer

Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.

Ditt namn:
Din e-post-adress:
(visas inte för allmänheten,
men krävs av säkerhetsskäl)
Kommentarer:
För att verifiera att du är en levande människa (och inte en robot), skriv in följande siffror i textrutan nedanför. Du ska skriva in som siffror, utan mellanslag eller bindestreck.
ETTA - FYRA - FEMMA - NIA
Skriv in ovanstående siffror:
 

psychedelic

© 2012 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg

Skriv ut
Läs mer om utskriftsfunktionerna