Dubbningshemsidan
Recensioner
Glass
(Glass)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Biostaden Aveny i Skellefteå för pressvisningen
Handlingen tar vid något år efter att Split slutade, och Casey har blivit räddad efter mardrömmen med Kevin Wendell Crumb och hans 23 andra personligheter. Men Kevin är fortfarande på fri fot, och de senaste 19 åren har David Dunn (från Unbreakable) agerat maskerad "hjälte" och på egen hand försökt rädda personer från diverse faror. Nu är han fast besluten att få fast Kevin, men då hans personlighet The Beast är övermänskligt stark är det lättare sagt än gjort. Till sist stoppar polisen den utspårade situationen, och då David säger till alla att han har övernaturliga krafter blir både han och Kevin Wendell Crumb förflyttad till ett mentalsjukhus. Mentalsjukhuset styrs av psykiatern Ellie Staple, som förklarar att hon behandlar personer med storhetsvansinne som anser sig vara övermänniskor. Men på samma sjukhus finns sedan länge även Davids ärkefiende Elijah Price; mer känd som mr. Glass...
Unbreakable var en bra film, och Split häromåret var ännu bättre. Genom slutet på Split kändes det ju också ganska logiskt att sammanfoga de båda filmerna till en gemensam uppföljare, och det är helt klart trevligt att få se vad som hände sedan efter den sistnämndes något ouppklarade slut. Trots att M. Night Shyamalan hållit en ganska ojämn nivå mellan åren är det därför svårt att inte få höga förhoppningar. Glass är en ganska bra och välgjord film, men når tyvärr inte upp till samma höga klass som i synnerhet Split. Unbreakable var kanske lite före sin tid, men upplevdes nog också snäppet bättre än den här.
Storyn är intressant och genomarbetad, och här finns absolut en riktigt bra kärna och en del lyckade poänger. Överlag har det också blivit en engagerande film, som håller intresset vid liv på ett elegant sätt. Det är spännande, lite obehagligt och fascinerande, och filmen har en lagom mystisk atmosfär över sig. Det finns en tacksam intensitet, och det händer något i stort sett hela tiden. Det är också värdefullt att få återse både David Dunn, Kevin Wendell Crumb, Casey och till viss del även XXX. De är intressanta och även förhållandevis mångfacetterade rollfigurer, som även passar bra att sammanfoga till en film. Men psykiatern Ellie Staple får man inget tydligt grepp om, vilket kanske är avsiktligt men även lite frustrerande.
Det börjar riktigt lovande, och den första halvtimmen är det här en förstklassig film som både engagerar, berör och underhåller med enkla medel. Men när handlingen förflyttas till mentalsjukhuset försvinner likväl en del av den nerv som genomsyrade de två tidigare filmerna, då det mer börjar fokusera på dialog än på skräck och action. Förvisso kanske inget fel med det, men med det nya upplägget blir det ingen tydlig konflikt kvar och inget som för handlingen framåt på samma sätt som man hade kunnat önska. Jag tycker också det är olyckligt att både David Dunn och framförallt Casey hamnar i skymundan, då en allt större del av intrigen kretsar kring Kevin och hans 24 personligheter samt mr. Glass. Det blir lite för mycket med alla Kevins personligheter, som tar över handlingen på ett annat sätt än i Split, och jag hade önskat en större jämvikt mellan de centrala rollfigurerna. Och att Casey fått en så pass undangömd roll, där hon dessutom upplevs mer endimensionell än senast, känns som fel väg att gå.
På gott och ont har Glass ändrat genre gentemot båda de tidigare filmerna. Nu rör det sig inte längre om någon rysarthriller eller ens om en actionfilm, utan det är huvudsakligen ett science-fictiondrama med enstaka rysarinslag. Om man inte uppskattar skräckfilmer är det förstås positivt, och det kan göra att filmen når ut till en något större publik än Split. Samtidigt lär filmen huvudsakligen rikta in sig till personer som sett båda de tidigare filmerna, och då känns det fel att inte bibehålla samma stil och känsla som då. Det gör även att Glass inte upplevs lika nyskapande som Split, som trots allt lyckades åstadkomma något förhållandevis nytt genom sin lågmälda rysarstil och effektiva spänning.
Här förekommer också en och annan logisk lucka, eller åtminstone lyckas jag inte få allting att gå ihop. Trovärdigheten är det lite si och så med, bland annat då det här mentalsjukhuset måste vara världens absolut sämst bevakade genom tiderna... Om man tar tre personer till ett mentalsjukhus, varav två dömda mördare, som åtminstone potentiellt sett kan ha övernaturliga krafter så hade man nog tänkt lite mer på säkerheten. Filmen är också aningen för lång för sitt eget bästa, och med tanke på den mer stillsamma stilen och något begränsade handlingen är 2 timmar 10 minuter i saftigaste laget.
Fotot är snyggt och effektivt, och skådespelarinsatserna är bra. Det är kul att återse Bruce Willis, och han är ovanligt i den här rollen. James McAvoy är mycket bra som Kevin och alla hans personligheter, och gör en stark rollprestation där han på ett skickligt sätt lyckas att förmedla olika karaktärsdrag för varje personlighet. Det enda som skaver lite är skildringen av 9-åriga Hedwig, då det i stort sett bara är läspning som skiljer från övriga personligheter. Anya Taylor-Joy är utmärkt som Casey, och gör en nedtonad och mycket trovärdig rolltolkning i en ganska svår roll. Samuel L. Jackson är bra som mr Glass, men övertygar ändå inte riktigt så mycket som jag hade önskat.
Glass är en bra och underhållande film, som har många lyckade inslag och bitvis är tänkvärd. Slutet är trots allt också intressant, även om det finns en svacka före det, så det finns många smarta idéer här och Shyamalan har uppenbarligen fortfarande inget fel på fantasin. Här finns en påtaglig spänning och intensitet, och jag uppskattar att få se mer av alla rollfigurerna. Men trots filmens många goda egenskaper kommer den tyvärr inte upp i samma höga klass som Split, och det blir lite tunt att förlägga en så pass stor del av handlingen till mentalsjukhuset. Det känns också lite tråkigt att ändra genre så pass påtagligt, så att den här filmen inte längre är någon rysarthriller; något jag ärligt talat hade väntat mig. Jag blir inte riktigt klok på vad Shyamalan egentligen har försökt säga med filmen, men bara man vet vad man ger sig in i är det ändå en ganska bra film; och har man sett Unbreakable och Split (eller åtminstone den sistnämnda) vill man nog även se denna. Kanske hade jag lite för höga förväntningar, men jag blev lite besviken över filmen; men ger den ändå en svag sjua i betyg - det är trots allt fortfarande bra och underhållande, och här finns en del intelligenta inslag och oväntade vändningar.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 17 januari 2019
Senast uppdaterad: 17 januari 2019
Recensionen har lästs 1794 gånger av 971 personer, sedan den 17 januari 2019
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
-- |
|
| Snittbetyg: |
|
7 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
TBT_STR_QR - onsdag den 23 januari 2019 kl. 08:37:
Observera att titeln är på originalspråket engelska, där "glass" motsvarar svenskans glas, INTE glass (eng. ice cream).
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))