Dubbningshemsidan
Recensioner
Hail, Caesar!
(Hail, Caesar!)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Universal Sony Pictures Home Entertainment för recensionsexemplaret
Året är 1951, och Eddie Mannix jobbar som produktionschef på Hollywoods anrika filmbolag Capitol Pictures. Hans jobb går framförallt ut på att fixa allt som behöver fixas - se till att skådespelarna håller sig knark- och alkoholfria, att inte pressen får nys om några större skandaler och att inspelningarna går någorlunda problemfria. Det är dock lättare sagt än gjort; i synnerhet när filmbolaget nu håller på att spela in "Hail, Caesar" om romarriket och Jesus Kristus (!), och Eddie därför måste se till att filmen är tillräckligt okontroversiell så att ledare för varenda religion som finns godkänner manuset. Stjärnan Hobie Doyle som hittills bara medverkat i westernfilmer har av filmbolagscheferna blivit utvald att ta steget över till seriösa dramer - något som driver regissören Laurence Laurentz till vansinne, då Hobie inte direkt är världens bästa skådespelare. Under tiden har DeeAnna Moran blivit gravid med den svenska regissören Arne, men då han redan är gift måste filmbolaget hitta någon annan som DeeAnna kan gifta sig med innan barnet föds för att inte en skandal ska utbryta. Och värst av allt är att huvudrollsinnehavaren i "Hail, Caesar", den alkoholiserade Baird Whitlock, plötsligt försvinner spårlöst och blir kidnappad av en grupp kommunistiska manusförfattare...
Bröderna Coen har väl aldrig gjort en dålig film hittills, utan alla deras filmer har varit mer eller mindre bra. Hail, Caesar! följer inte riktigt deras klassiska mönster och är heller inte någon av deras bästa filmer, men är ändå en bra och underhållande film. Bröderna lyckas här med konststycket att både driva med Hollywood under den gyllene eran samt klassiska 1940- och 1950-talsfilmer; samtidigt som man också hyllar detsamma. Det är en svår balansgång, men fungerar riktigt bra här med ungefär lika stor andel parodi och hyllning.
Periodvis är det riktigt roligt, och då och då får man skratta högt åt rollfigurerna, replikerna och situationerna. Det händer inte så jätteofta, men i nästan varenda scen är det småroligt som lockar till fniss eller åtminstone leenden. Här finns rikligt med fyndiga one-liners, och även en del situationer som är så absurda att de blir komiska.
En hel del av skämten bygger dock på att man sett många filmer från 1940- och 1950-talet, och därmed förstår vad det är som parodiseras. Har man inte det, så lär ett antal vitsar gå över huvudet. I och med att jag är lite för ung har jag säkerligen luckor i min erfarenhet av filmer från den här tidsperioden, så därför är det inte alls otroligt att de som har ännu bättre koll på amerikanska 1950-talsfilmer tycker att det här är ännu roligare än vad jag tyckte. Har man inte sett en enda film från den perioden (som jag misstänker gäller många ungdomar) så försvinner åtminstone en del av poängen. Det är väldigt charmigt gjort, och här finns flera intressanta rollfigurer som i alla fall hinner få några nyanser. Det är underhållande, och det finns i alla fall en gnutta djup.
På gott och ont finns här dock inte riktigt samma djup och svärta som man blivit van vid från bröderna Coen. Det är alltså ingen särskilt allvarlig film och det finns heller inget stort djup. Istället är det här en mer lättsam underhållningsfilm, som absolut har en hel del poänger men som inte har någon direkt djupsint intrig. Därför blir det aldrig gripande eller ens berörande, och det innebär också att man inte riktigt bryr sig om rollfigurerna i samma utsträckning som i många andra av deras filmer. Men det är ändå en förvånansvärt engagerande film, där man snabbt dras in i handlingen och hela tiden vill veta vad som ska hända härnäst. Med en smart och fyndig humor, rikligt med charm och en imponerande fantasi från brödernas sida kommer man ganska långt; så trots att det inte riktigt är vad man förväntar sig av bröderna Coen så är det ändå riktigt lyckat.
I Hail, Caesar! blir det dock den övergripande storyn som blir lidande, då filmen har fått en något fragmentarisk känsla. Många scener är visserligen roliga, men har begränsad koppling till resten av filmen. Det enda övergripande temat är just Eddie Mannix och hans ansträngningar för jobbet, och genom de problem han ställs inför blir många scener mer eller mindre fristående. Det är lite synd, då narrativet blir lidande och det inte finns någon direkt huvudkonflikt. Det gör dock samtidigt att filmen är mer lättsam, och blir lättare att titta på där det inte krävs någon stor kraftansträngning för att hänga med. Och det man inte fattar blir man heller inte lidande av i det långa loppet, då det snart handlar om något annat. Men det är synd att filmen ibland blivit utdragen, och att exempelvis få se ett klassiskt sång- och dansnummer á la Gene Kelly i hela sex minuter känns ganska onödigt - vi har liksom fattat vitsen långt före det.
Fotot är utmärkt, och filmen har en del vackra vyer samtidigt som det finns ett effektivt bildspråk med ett imponerande sinne för detaljer och kameravinklar. Skådespelarinsatserna är också riktigt bra, och det är en imponerande skara skådespelare som man har lyckats att få ihop. Josh Brolin är bra i huvudrollen som Eddie, och gör en stabil och trovärdig rollprestation. Han är kanske inte alltför minnesvärd, men gör åtminstone en naturlig insats utan överspel. George Clooney är bättre än väntat och riktigt bra som Baird. Jag blev också positivt överraskad över Channing Tatum, som gör bra ifrån sig i en begränsad roll. Och kanske bäst av alla är Scarlett Johansson, som är utmärkt i en svår och udda roll som DeeAnna; en roll uppenbart inspirerad av Esther Williams. Den enda jag inte blev särskilt imponerad av är oväntat nog Tilda Swinton i en dubbelroll som enäggstvillingarna Thora & Thessaly Thacker - denna annars så talangfulla skådespelerska gör här ett ganska kraftigt överspel, som man verkligen inte är van vid när det gäller henne. Det kanske är avsiktligt, men det blir för mycket av allting.
Hail, Caesar! är en riktigt bra och underhållande film, som innehåller rikligt med parodiska drifter med olika slags filmer från 1940- och 1950-talet; samtidigt som filmen också fungerar som hyllning till Hollywoods gyllene era. Det är roligt, charmigt och underhållande, och här finns många kul one-liners. Det finns också flera intressanta och lagom udda rollfigurer, och överlag har det därför blivit en riktigt engagerande film. Men den som förväntar sig en djupsint och invecklad intrig som i några av bröderna Coens bästa filmer blir besviken, för det här har blivit en mer fragmentarisk film där många scener har högst begränsad koppling till resten. Det här är istället en mer lättsam underhållningsfilm, utan vare sig storslagen dramatik eller spännande thrillerinslag. Det räcker ganska långt ändå, men filmen kommer inte alls upp i samma klass som bl.a. No Country for Old Men eller True Grit. Kanske lite besvikande när det gäller så talangfulla regissörer och manusförfattare som bröderna Coen, men det är ändå en bra och välgjord film som är väl värd att se. Mitt betyg landar på en hyfsat stark sjua, men vad man tycker om filmen hänger åtminstone delvis ihop med hur insatt man är i 1950-talsfilmer.
Blu-Ray-utgåvan erbjuder Widescreen-bild med proportionerna 2,40:1 och ljud i DTS-HD 5.1 på engelska samt fyra dubbade ljudspår. Bild- och ljudkvaliteten är mycket bta. Filmen är textad på 14 olika språk, däribland de fem nordiska språken samt engelska för hörselskadade. Tyvärr finns dock ingen vanlig engelsk text och heller ingen svensk text för hörselskadade. Textningen är lagom stor och förhållandevis lättläst. Det går också bättre än vanligt att läsa texten vid ljusare bakgrunder, genom att den här texten har en liten (men märkbar) skugga under sig. Därför är det bättre ställt än vid många andra filmer, men fortfarande blir det något svårläst vid vissa ljusare bakgrunder. Översättningen är bra och även om jag inte håller med om alla ordval kunde jag inte upptäcka några översättningsfel.
När man matar in Blu-Ray-skivan möts man av en distributörsjingel, som följs av språkvalsmeny. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är snygg och rörlig men som är neutral utan något språk alls. Det är en fin idé, men det fungerar inte riktigt lika bra i praktiken. Att Play-symbolen (en högerriktad pil) innebär att spela filmen kan väl de flesta lista ut, men att en uppslagen bok innebär scenval eller att en asterisk (*) innebär bonusmaterial är knappast lika självklart. När man spelat filmen klart visas plötsligt varningstexter på ett 50-tal olika språk (!), som tar ungefär fem minuter innan man äntligen kommer tillbaka till menyn. Det går tyvärr inte att hoppa över varningstexterna, och den här gången fungerar det inte ens att spola på bild igenom eländet. Att gå till nästa kapitel fungerar dock, så för att inte tappa förståndet innan man kommer tillbaka till huvudmenyn måste man därför trycka på högerpil 66 gånger i ett snabbt tempo (!). Jag förstår verkligen inte varför Universal, som i alla tider skött varningstexter på ett någorlunda exemplariskt sätt, plötsligt ska börja med sådana här sattyg och visa varningar för betydligt fler språk än som överhuvudtaget finns representerade på skivan...
Som bonusmaterial hittar vi fyra minidokumentärer, som är på allt från 4 till 11 minuter. Först ett inslag som heter "Directing Hollywood", och som i stort sett går ut på att skryta om bröderna Coen. I "The Stars Align" får vi veta mer om rollbesättningen och skådespelarna. I de två sista inslagen handlar det istället om 1950-talsnostalgi samt kläder och scenografi. Vi får veta en del matnyttigt, samtidigt som alltför stor andel handlar om skryt över de inblandade. Gemensamt för alla inslagen är också att vi får se intervjuer med både skådespelare och de flesta tänkbara personer som varit inblandade i filmen utom just bröderna Coen; som helt lyser med sin frånvaro. Det känns väldigt märkligt, och gör att alla inslagen blir tämligen ytliga. Bonusmaterialet har tyvärr ingen svensk text, men det finns i alla fall engelsk text som är betydligt bättre än ingenting.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 25 augusti 2016
Senast uppdaterad: 25 augusti 2016
Recensionen har lästs 2533 gånger av 1456 personer, sedan den 25 augusti 2016
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| BD-produktion |
|
5 |
| Snittbetyg: |
|
6 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))