Dubbningshemsidan
Recensioner
I Could Never Be Your Woman
(I Could Never Be Your Woman)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Nordisk Film för recensionsexemplaret
Den amerikanska regissören och manusförfattaren började sin karriär 1982 med den kultförklarade ungdomsfilmen Häftigt drag i plugget, och gjorde därefter de tre Titta han snackar-filmerna. Numera är hon mest känd för ungdomskomedin Clueless 1995 och dess efterföljande TV-serie, men efter att hon gjorde den måttligt framgångsrika Loser 2000 har det varit tyst om henne. Åtta år senare har ännu en film av Amy Heckerling äntligen sett dagens ljus - en romantisk komedi som egentligen spelades in redan 2005, men som på grund av distributionsproblem inte fick urpremiär förrän 2007, och i USA i slutändan släpptes direkt på DVD. Här handlar det om TV-branschen, ett ämne som regissören bör känna till ganska väl. TV-producenten Rosie är 40 år gammal, har varit ensamstående i många år och har en 12-årig dotter vid namn Izzie. Hon producerar och regisserar en ungdomsserie på TV vid namn "You Go Girl". Serien har gått i flera år och varit en stor succé, men nu har tittarsiffrorna börjat dala och serien börjar bli nedläggningshotad. TV-bolagets chef vill därför göra om serien till varje pris och försöka rädda den, och vill ta in en ny manlig rollfigur som central figur. Vid provspelningarna blir alla genast imponerad av den 29-åriga Adam, och han får genast rollen. Trots åldersskillnaden blir Rosie attraherad av Adam, och känslorna är besvarade. Efter att båda ljugit om sin ålder inleder de trots allt ett förhållande, men det är förstås bara en tidsfråga innan de får redan på varandras riktiga åldrar... Samtidigt har Rosie också fullt upp hemma, då hennes dotter blivit kär för första gången.
Jag har faktiskt tyckt om samtliga filmer och serier som Amy Heckerling någonsin gjort - Clueless är utan tvekan en av 1990-talets bästa ungdomsfilmer, den efterföljande TV-serien var också riktigt bra och jag tyckte t.o.m. om Loser som de flesta andra inte gjorde. Därför hade jag höga förväntningar inför I Could Never Be Your Woman, och dessbättre infriades dem. Det är förvisso inte världens mest originella film, även fast anslaget är lite ovanligt. Men det är en trevlig och charmig film, som både känns äkta och underhållande. Den är riktigt rolig, och man får skratta vid många tillfällen. Filmen lyckas samtidigt att ge en trovärdig inblick i TV-branschen, och hinner även med att ge branschen några välförtjänta snytingar. Filmen driver också med det faktum att de flesta skådisar i tonårsserier är betydligt äldre än de rollfigurer de spelar, även fast det inte alltid märks så tydligt - i serien inom filmen ser inte en enda av rollfigurerna ut att vara i tonåren... Man kan på goda grunder anta att filmen delvis är självbiografisk, då serien "You Go Girl" har en del tydliga likheter med TV-serien Clueless, och Amy Heckerling dessutom själv var ensamstående mamma till en dotter i ungefär samma ålder som Izzie ska föreställa under de tre år som Clueless sändes. Likheterna fortsätter, då huvudrollsinnehavaren i serien inom filmen dessutom råkar spelas av Stacey Dash, som hade en av huvudrollerna i både filmen och serien Clueless. Det här gör förstås att filmen också känns trovärdig och realistisk, och lyckas också på ett skickligt sätt att skildra Rosies tankar och tveksamheter. Amy Heckerling har alltid varit mycket bra på trovärdiga dialoger, och här visar hon återigen sin starka sida. Dialogen är förstklassig, och känns mycket trovärdig och genomarbetad, samtidigt som den innehåller en hel del humor. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra, och Michelle Pfeiffer är alltid duktig. Paul Rudd, som blev känd som Josh i långfilmen Clueless, är också riktigt bra som Adam. Stacey Dash är utmärkt som Brianna, och ser betydligt yngre ut än de dryga 40 år hon faktiskt är idag. Men det starkaste kortet bland rollbesättningen är faktiskt den nu 14-åriga irländska barnskådisen Saoirse Ronan, som i år blev Oscarsnominerad för sin roll i Försoning, och gör en strålande insats som dottern Izzie. Saoirse är också sällsynt skicklig på olika dialekter, och talar här med helt perfekt amerikansk accent. Det är få skådisar som klarar av det, och hon har dessutom en otrolig utstrålning och scennärvaro som är få förunnat. Hon har alla möjligheter att gå mycket långt inom branschen, och jag ser fram emot vad hon kan åstadkommma i framtiden. Personkemin mellan Michelle Pfeiffer och Paul Rudd är inte alltför stark, men istället är kemin mellan Michelle och Saoirse Ronan desto bättre och deras mor- och dotterförhållande känns helt trovärdigt. Men trots filmens många goda sidor, är jag ändå inte helt nöjd. Moder Natur syns i filmen som en slags låtsaskompis åt Rosie, och vid en del tillfällen fryser handlingen samtidigt som de diskuterar. Det känns lite malplacerat i en annars så realistisk och jordnära film, och känns inte helt genomtänkt. Det hade varit bättre om den rollfiguren kunnat skrivas ut, och Rosies tankar istället kunnat tydliggöras på mer subtila sätt. Moder Naturs närvaro är mest irriterande i början, och inledningen känns mest löjlig och irriterande. Efter några minuter - när filmen kommer igång på allvar - gör hennes närvaro mindre och känns lite mer naturlig, även om jag fortfarande tror det hade varit ett lyft att helt skippa den rollfiguren och de inslagen. Humorn håller också lite ojämn klass, och vissa scener har inte blivit lika roliga som de haft potential att bli. Filmen är också ganska förutsägbar, och håller sig till de traditionella mallarna för romantiska komedier - på gott och ont. Vid några tillfällen märks det också att filmen och manuset har några år på nacken redan vid premiären, och vissa av de popkulturella referenserna känns inte lika moderna nu som när filmen färdigställdes 2005. Exempelvis finns det säkerligen bättre exempel på serier än Will & Grace, nu när den serien är nedlagd. Skämtet med att det inte finns någon marknad längre för serier med skrivna manus, och att framtiden istället ligger i dokusåpor och realityserier, känns också lite förlegat - nu börjar det trots allt finnas en del tecken på att dokusåpornas storhetstid äntligen går mot sitt slut. Det här är förstås inte regissörens fel, då hon knappast kunnat drömma om att allt strul skulle innebära ett par år innan filmen äntligen såg världens ljus, men trots allt känns filmen inte lika tidlös som exempelvis Clueless. Men I Could Never Be Your Woman är fortfarande en mycket underhållande, trevlig och rolig film, som är väl värd att se för de allra flesta; både en och två gånger. Alltför djup är den inte, men om man tar den för vad den är blir man absolut inte besviken. De bristerna som trots allt finns gör dock att jag inte med gott samvete kan ge den mer än en stark sjua.
DVD-utgåvan är mycket enkel, och erbjuder anamorfisk bredbild i formatet 1,85:1, vilket innebär nästan fullskärm på en Widescreen-TV. Ljudet är i Dolby Digital 5.1, och filmen är textad på de fyra skandinaviska språken. Bild- och ljudkvaliteten är relativt bra. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel följt av språkvalsmeny. Det följs av varningstexter på valt språk, direkt följt av ett flertal trailers för andra filmer. Därefter börjar själva filmen att spelas upp direkt, utan att någon huvudmeny visas. Faktum är att det inte ens finns någon huvudmeny på skivan - trycker man på DVD-spelarens menyknapp kommer man istället tillbaka till den inledande språkvalsskärmen. Mycket egendomligt begrepp, och lite irriterande. Därför finns det av förståeliga skäl inget som helst extramaterial, och inte ens någon scenvalsmeny. Förvisso går det bra att navigera till filmens olika scener genom att bläddra mellan kapitlen, men det är ju inte lika enkelt och smidigt för att hitta åt en viss scen som via en meny. Det gör också att man inte från menyn kan välja att spela upp filmen utan text, utan föredrar man att se filmen otextad måste man välja något av de skandinaviska språken och därefter stänga av texten via fjärrkontrollen när filmen börjat. Avsaknaden av extramaterial är också beklagligt, i synnerhet då filmen i bl.a. dess amerikanska region 1-utgåva faktiskt har en del extramaterial.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 19 september 2008
Senast uppdaterad: 19 september 2008
Recensionen har lästs 3776 gånger av 2047 personer, sedan den 19 september 2008
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
2 |
| Snittbetyg: |
 |
4,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(1054872)a(1587777))