Dubbningshemsidan
Recensioner
Jesus Christ Superstar
(Jesus Christ Superstar)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Universal Pictures Nordic för recensionsexemplaret
Den legendariska brittiska kompositören och teaterförfattaren Andrew Lloyd Webber och den brittiska textförfattaren Tim Rice kom 1970 på idén med en musikalversion baserad på Jesus sista vecka i livet, och planerade den som en slags rockopera där Andrew skrev musiken och Tim skrev manus och sångtexter. Då de inte lyckades få någon teaterproducent intresserad av att sätta upp musikalen spelade de istället in musiken som ett LP-album med 23 sånger. Det resulterade i en teaterversion på Broadway med premiär i oktober 1971 och en framgångsrik uppsättning i London 1972. I februari 1972 hade den första svenska versionen premiär på Scandinavium i Göteborg, där Britt G. Hallqvist skrev de svenska sångtexterna. 1973 hade den i dagens läge klassiska filmversionen premiär, som regisserades av Norman Jewison. Det blev en stor succé, och efter det har en lång rad teateruppsättningar och andra filmversioner sett dagens ljus. Nu har filmklassikern från 1973 släppts på Blu-Ray för första gången.
Handlingen tar sin början en vecka innan Jesus korsfästelse. I det dåvarande Jerusalem börjar Jesus, som utgett sig för att vara Guds son, blivit alltmer populär hos det judiska folket. Han börjar populärt att kallas för "judarnas kung", och alla älskar honom. Det oroar Judas, som tycker att Jesus börjar få storhetsvansinne och vill få ner honom på jorden igen - trots allt är ju Jesus (ur hans synvinkel) bara en vanlig människa, och ingen son till Gud. Allt detta retar upp fariséerna och översteprästerna, som till varje pris vill hitta ett mer permanent sätt att få Jesus ur bilden. Till det utnyttjar de Judas, och vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få Judas att göra som de vill.
Jag är inte särskilt religiöst lagd, och har inte sett den smått legendariska scenmusikalen i någon tappning. Inte heller har jag sett någon av filmversionerna av denna; inte ens den här klassiska versionen från 1973. Det var därför med lite blandade känslor jag satte mig ner för att för första gången se denna filmklassiker, men generellt tycker jag om musikaler och med låtar av legendariska Andrew Lloyd Webber och Tim Rice borde det väl inte kunna gå fel...? Det är nog en nackdel att inte ha sett filmen på den tiden det begav sig, eller åtminstone under 1980-talet (då jag inte var i livet när den här filmen först kom ut), för jag upplever tyvärr att Jesus Christ Superstar inte har klarat tidens tand riktigt så väl som jag hade hoppats på.
Konceptet är nyskapande och intressant, och jag uppskattar den intressanta och nyanserade storyn. Det är också ett nytt och smart grepp att skildra hela händelseförloppen från Judas synvinkel, och därmed kunna skildra honom i lite mer mänsklig dager än man är van vid. Han skildras på ett nyanserat sätt, och inte nödvändigtvis som en ond person. Det uppskattar jag, och det gör att filmen upplevs originell och fräsch. Storyn är intressant, och jag uppskattar att allting skildrats på ett neutralt sätt utan att ta ställning om någonting. Här får vi exempelvis inte veta med säkerhet att Jesus är/var Guds son, utan det är upp till var och en att ta ställning till. Det tycker jag om, och gör att filmen fungerar effektivt även för personer som inte är religiöst intresserade. Det är nyanserat och annorlunda, och med en del nya och smarta grepp. Filmen har även en intressant blandning mellan "nutid" (1973) och Jesu tid, som ger ett annorlunda intryck men som fungerar bra trots en del artistisk frihet. Bl.a. misstänker jag att det inte fanns pansarvagnar år 33 e Kr...
Medan det i de flesta filmmusikaler är brukligt med minst lika mycket dialog som sång (oftast mer), är det här undantaget som bekräftar regeln. För här finns nämligen inte en enda talad replik, utan det är enbart sång och musik. Det är också få tillfällen som det är tyst eller ens finns bakgrundsmusik, så i stort sett är det oavbruten sång som gäller. För alla som sett någon av teaterversionerna lär det inte förvåna någon, men då undertecknad inte gjort det blev jag faktiskt förvånad över detta tilltag. När det inte finns någon talad dialog alls blir det plötsligt A och O att sångerna håller en hög klass, och på den punkten kan jag tyvärr inte påstå att man har lyckats alltför väl. Visst förekommer några få fina och hyfsat minnesvärda låtar, men det är minst lika mycket utfyllnad som varken är minnesvärt eller ens håller någon vidare klass. Jag hade väntat mig mer storslagna och minnesvärda sånger av så erfarna låtskrivare som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, för här är det på sin höjd några få låtar som man ens kommer ihåg när sluttexterna börjar rulla.
Det talar också sitt tydliga språk att det här sannolikt är den enda musikalen någonsin där inte en enda av sångerna blivit känd genom andra sammanhang än just musikalen och dess filmversioner, och åtminstone undertecknad kände inte igen en enda sång när jag såg filmen. Vid musikaler är kanske det allra viktigaste att musiken hela tiden för handlingen framåt istället för att stanna upp handlingen, och även på den punkten lyckas inte Jesus Christ Superstar alltför väl. Ganska många låtar för visserligen handlingen framåt, men minst lika ofta tillför sångerna ingenting utan allting står och stampar på samma ställe. Eller rättare sagt: Alla sånger säger någonting, men ofta är det så tunt att det som lika gärna hade kunnat berättas via dialog på 10 sekunder istället blivit en sång på fyra minuter. Därför blir det periodvis ganska oengagerande, och saken blir heller inte bättre att de allra flesta sångnummer blivit alldeles för utdragna. Nästan alla sånger har blivit dubbelt så långa än sitt eget bästa, och det är mer regel än undantag med viktiga sångtexter som upprepas in absurdum. Det finns vissa ljusglimtar, och en del starka och minnesvärda scener med bra låtar. Det förhöjer helhetsintrycket, men räcker ändå inte hela vägen för att jag ska känna mig nöjd.
Fotot är utmärkt, och filmen har en en hel del vackra vyer inspelade i Israel i kombination med ett effektivt bildspråk. Musikalnumren är också mycket snyggt koreograferade, och det är vackert och stämningsfullt. Skådespelarinsatserna är överlag riktigt bra. Ted Neeley är riktigt bra som Jesus, och gör en trovärdig och minnesvärd rollprestation. Carl Anderson är utmärkt som Judas, och gör en imponerande insats i en svår roll. Yvonne Elliman är ganska bra som Maria Magdalena, men det förekommer vissa falska toner som drar ner helhetsintrycket. Alla skådespelarna sjunger själva, vilket är imponerande, och fastän deras sångröster varierar en del är de allra flesta bra på den punkten. Det största problemet med ensemblen är Kurt Yaghjian som överseprästen Annas, vars sångröst lämnar en hel del övrigt att önska.
Jesus Christ Superstar är en hyfsad och intressant film, med en ovanlig vinkling och ett imponerande foto. Men helhetsintrycket sjunker av att de flesta sånger inte är speciellt märkvärdiga och nästan alla sånger också blivit alldeles för utdragna. Det är enormt stora nackdelar vid en film som enbart består av sång helt utan talad dialog, och det gör att filmen som sådan tyvärr inte blir alltför mycket att hurra för. Har man sett scenmusikalen i någon tappning och tycker om den, eller åtminstone känner till och tycker om sångerna, är det kanske värt att ge den här filmen en chans - trots allt är det ju en riktig klassiker, som man bör ha sett av allmänbildningsskäl. Men i övriga fall är det tveksamt om filmen faktiskt är sevärd, och i slutändan tyckte jag att den var mer intressant än den faktiskt var bra. Det finns absolut en del poänger och ett utmärkt koncept, men också för många nackdelar för att kunna motivera ett högre betyg än en stark fyra. Jag misstänkte innan jag såg filmen att handlingen skulle upplevas tråkig medan musiken skulle vara bra, men lustigt nog blev det alltså precis tvärtom. Då scenmusikalen blivit så enormt framgångsrik över hela världen, och då Andrew Lloyd Webber och Tim Rice brukar vara utmärkta låtskrivare, kan jag inte tänka mig annat än att Jesus Christ Superstar upplevdes bättre när den kom 1973 men att den tyvärr inte åldrats alltför värdigt.
Den svenska textningen håller en relativt hög klass, och alla bibliska namn har fått de rätta svenska namnen som vi är vana vid. Sångtexterna är givetvis översatta, men använder sig tyvärr inte av vare sig Britt G. Hallqvists klassiska svenska text från 1972 eller Ola Salos nyskrivna text från teateruppsättningen 2008. Filmens textning är istället mer bokstavligt översatt utan hänsyn till takt eller rim. Det kan kännas lite dumt och är man van vid de befintliga svenska sångtexterna lär det säkert vara irriterande att inte bibehålla dessa svenska sångtexter. Det viktigaste är trots allt att sångtexterna är översatta via textremsor - annars skulle ingen som inte kan flytande engelska få något som helst utbyte av filmen. Men efter att Universal Pictures hanterat Mamma Mia så föredömligt, där textningen uteslutande använde de svenska sångtexterna från scenmusikalen, är jag besviken att detsamma inte kunde göras med den här filmen.
Blu-Ray-utgåvan erbjuder bredbild i formatet 2,35:1 och ljud i DTS-HD med stereoljud på engelska samt vanlig DTS på franska. Bild- och ljudkvaliteten är bra med tanke på åldern, men det rör sig trots allt om en film med 40 år på nacken och någon alltför stor restaurering tycks inte ha gjorts. Filmen är textad på 15 olika språk, däribland de fyra skandinaviska språken samt engelska för hörselskadade. Tyvärr finns dock ingen vanlig engelsk text och heller ingen svensk text för hörselskadade. Textningen är aningen i minsta laget och har dessutom ganska tunna kantlinjer vilket gör det svårt att läsa texten vid ljusare bakgrunder. Det blir dock inte lika illa som i en del andra fall i och med att texten har en liten (men märkbar) skugga under sig, som gör att det nätt och jämnt går att läsa det mesta.
När man matar in Blu-Ray-skivan möts man av en språkvalsmeny, följt av distributörsjingel och varningstexter. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är snygg och rörlig men som märkligt nog är neutral utan något språk alls. Det är en fin idé, men det fungerar inte riktigt lika bra i praktiken. Att Play-symbolen (en högerriktad pil) innebär att spela filmen kan väl de flesta lista ut, men att en uppslagen bok innebär scenval och en asterisk (*) innebär bonusmaterial är knappast lika självklart. En annan egendomlig egenhet är att om man lämnar filmen i paus/stillbild mer än några minuter dyker en skärmsläckare upp med en roterande Universal-logga. Det är lite lurigt, för dyker den upp kan man inte längre trycka på Play-knappen för att fortsätta uppspelning utan måste istället trycka på OK-knappen...
Som extramaterial hittar vi ett kommentatorspår till filmen med regissören Norman Jewison och huvudrollsinnehavaren Ted Neeley (Jesus), och kommentatorspåret verkar vara inspelat 2004. Det är ganska intressant och en del matnyttig information framkommer, men det förekommer också lite för många internskämt plus att dessa båda herrar inte riktigt har tillräckligt att berätta för att hålla intresset vid liv under hela filmen. Därefter återfinns en intervju med textförfattaren Tim Rice på 16 minuter inspelad 2004, där han bl.a. berättar om hur allting började. Det är intressant och med en hel del matnyttig bakgrundsinformation, men inslaget handlar dock mer om scenmusikalen än själva filmen. Slutligen finns även en ursprunglig biotrailer på filmen, vilket är precis lika spännande som det låter. Extramaterialet har tyvärr ingen skandinavisk textning, men det finns i alla fall engelsk text vilket är betydligt bättre än ingenting.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 15 augusti 2013
Senast uppdaterad: 16 augusti 2013
Recensionen har lästs 4317 gånger av 2737 personer, sedan den 15 augusti 2013
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
4 |
| BD-produktion |
|
6 |
| Snittbetyg: |
|
5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))