Dubbningshemsidan

Recensioner

Icke-dubbade filmer

Mammas pojkar
(Mammas pojkar)

Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.

Tack till The Walt Disney Company Nordic för recensionsexemplaret
Sök efter Mammas pojkar på CDON
Sök efter Mammas pojkar på Discshop.se
Sök efter Mammas pojkar på WOW HD
   ANNONS
Drama / Komedi / Spelfilm / Långfilm
Målgrupp: Ungdomar / Vuxna  [Sök exakt denna kombination]
Speltid: 1 timme 36 minuter
Genre: Komedi
Produktionsland/år: Sverige, 2012
Produktionsbolag: Bob Film AB, i samarbete med Film i Väst, Buena Vista International (Sweden), TV4 Sverige & Canal+
Producent: Jan Blomgren
Regi: Ulf Malmros
Manusförfattare: Ulf Malmros
Svensk distributör: Walt Disney Studios Home Entertainment AB
Klarar av Bechdel-testet: Ja, klarar alla tre steg (fast viss tveksamhet råder)
                                          (Kompletteringar och rättelser tas tacksamt emot via e-post)
Medverkande:
Oden - Johan Östling Thor - Björn Starrin
Gunilla - Lotta Tejle Jenny - Mia Skäringer
PG - Kjell Bergqvist Evil - Tuva Novotny
Rektorn - Carina Ekman Doktor Håkan - Tomas Tjerneld

Den svenska regissören och manusförfattaren Ulf Malmros har tidigare blivit känd för filmer som Tjenare kungen, Smala Sussie och Den bästa sommaren. Han kommer ursprungligen från det värmländska samhället Molkom, och brukar ofta tycka om att blanda in värmländsk stil i sina filmer, trots att han själv länge bott i Stockholm. Senast gjorde han Bröllopsfotografen, och nu är det dags för en ny komedi med Mammas pojkar. Den har nu släppts på DVD och Blu-Ray.

I centrum den här gången står tvåäggstvillingarna Lennart och Mats, som föredrar att kalla sig för Thor och Oden. De är 35 år gamla, men tycks ha fastnat i tonåren. Deras största och troligtvis enda intresse är hårdrock, och framförallt deras favoritband Ludor, som "nästan hade en hit på 1980-talet". Deras mamma är byns präst, och oroar sig mest över att hon aldrig får några besökare till de enormt impopulära gudstjänsterna i kyrkan. Thor och Oden, som alltid klär sig i läder och nitar, överlämnar all sin tvätt åt sin mamma som med glädje gör allting åt dem. De jobbar i byns stormarknad, där de gör så lite som överhuvudtaget är möjligt. Men när de vägrar att jobba i kassan, det är "för bögigt", får de sparken. Då har de inget annat val än att flytta hem till sin mamma igen. De kommer då på snilleblixten att anordna ett hårdrockskonvent i byn för deras favoritband Ludor, något som är lättare sagt än gjort. Problem uppstår också när båda två blir förälskade i den lokala skolans lärarinna Jenny.

Ulf Malmros är utan tvekan en talangfull regissör och manusförfattare, men har hittills hållit en minst sagt ojämn kvalitet, där senaste Bröllopsfotografen var ganska bra men inte alltför minnesvärd. Mammas pojkar är absolut ingen dålig film, men tillhör heller definitivt inte någon av Malmros vassaste kort. Idén är kul, och grundstoryn är intressant och förhållandevis originell. Det finns absolut ett bra utgångsläge, med en del intressanta poänger om bl.a. "curlande" föräldrar. Det är också lätt att relatera till själva grundpremissen. Det finns ett visst djup, och filmen har en någorlunda allvarlig underton med bra budskap.

Problemet är att filmen som sådan blivit ojämn. I sina bästa stunder är Mammas pojkar både rolig, intressant, berörande och tänkvärd. I sina sämsta stunder är det snarare smaklöst, poänglöst och periodvis rentav löjeväckande. Syftet med en komedi brukar förstås vara att roa publiken med rikliga mängder humor, men det fungerar lite si och så den här gången. För särskilt roligt blir det ärligt talat inte alltför ofta. Visst finns det några kul "one-liners" och roliga situationer, och vid några tillfällen börjar man skratta. Men det går sällan längre än till småfniss, och de gånger jag skrattade högt under filmens gång kan nog nästan räknas på ena handens fingrar. Det är långt mellan de riktigt klockrena poängerna, trots att man alltså skrattar lite grand då och då. Lite mer än så borde man kunna förvänta sig av en komedi.

Storyn känns också lite väl tillspetsad och överdriven, så att det bitvis nästan för tankarna till fars. Saken blir heller inte bättre av att filmen blivit väldigt övertydlig, där ingen ska kunna missa budskapen som närmast bankas in i tittarna. I stort sett alla rollfigurer är väldigt stereotypa, och det gäller inte minst Thor och Oden som lever upp till varenda stereotyp och kliché som någonsin funnits om hårdrockare. Jag förstår tanken - de stereotypa rollfigurerna är förstås till för att bättre få fram budskapet, och förmodligen även delvis för att driva med hårdrock och dess supporters. Men det fungerar inte hela vägen, trots att jag tycker illa om hårdrock och därför borde kunna uppskatta parodier på det fenomenet. Framförallt är båda bröderna så osympatiska, så att det verkligen är svårt att känna någonting för dem. Och att faktiskt tycka om dem eller "hurra för dem", något som vanligtvis är vitsen med komedier, är en ren och skär omöjlighet.

Dessvärre är deras mamma heller inte så mycket bättre, eller vad sägs om en präst som på fullaste allvar vill att stormarknaden ska hålla stängt på söndagar för att få fler besökare till gudstjänsten...? Alla känns helt enkelt lite för endimensionella och stereotypa för att man faktiskt ska känna särskilt mycket mer än irritation för dem. Osympatiska rollfigurer är inte nödvändigtvis ett problem vid komedier, och är det bara tillräckligt roligt kan man lätt komma över de flesta andra problem. Och det är givetvis fullt avsiktligt att bröderna och deras mamma ska vara extremt tillspetsade och stereotypa. Problemet är just att filmen ändå inte blivit alltför rolig, och då försvinner en del av poängen bakom de överdrivna och osympatiska karaktärerna.

Då är det bäst ställt med lärarinnan Jenny, som är den enda som känns som en någorlunda normal och vettig människa. Men exakt vad hon egentligen lyckas att se hos någon av bröderna är i alla fall bortom mitt förstånd... Nog för att jag är romantiskt lagd och att man förstås inte kan påverka vem man blir kär i - men det här känns ändå ologiskt, då vi ärligt talat i stort sett inte får se en enda positiv egenskap hos någon av tvillingarna. Filmen är också ganska förutsägbar, och några stora överraskningar väntar inte.

Det låter inte som en särskilt lyckad film, men dessbättre är det inte fullt så illa som det låter. Trots allt finns det en hel del charm och filmen lyckas att underhålla och till stora delar även engagera. Trots att inga stora överraskningar väntar, så vill man se hur det hela ska sluta, och bitvis är det väldigt underhållande. Jag uppskattar premissen och budskapet, och jag förstår verkligen vad Ulf Malmros har velat säga medfilmen; och hans intentioner kan ingen klaga på. Men jag önskar verkligen att Malmros kunnat tona ner allting en smula. Bara för att det är en komedi, behöver det inte betyda att allting måste överdrivas till bristningsgränsen.

Dialogen är riktigt genomtänkt och bra, periodvis rentav riktigt vass, vilket är ovanligt för svenska filmer som i 8 fall av 10 brister på dialogen. Filmen är också ovanligt bra när det gäller ljudmixning och tydlighet. Det är knappast en hemlighet att alltför många svenska filmer har problem med ljudet, där det brukar vara svårt eller rentav omöjligt att uppfatta vad alla säger - antingen pratar skådespelarna otydligt och närmast mumlar fram sina repliker, eller också är mixningen för dålig så att dialogen drunknar i bakgrundsljudet. Men faktiskt inte hos Mammas pojkar, som är ett undantag till regeln. Bättre ljud har jag inte hört i svenska filmer på flera år, och trots den ganska påtagliga värmländska dialekten är det inga problem att uppfatta i stort sett allt som sägs i filmen. För det förtjänar filmteamet en stor eloge. Det borde måhända vara en självklarhet, men tyvärr är det inte det i Sverige, och någonting är allvarligt galet när det i 9 fall av 10 är lättare att förstå vad som sägs under amerikanska filmer utan text än svenska filmer utan text.

Fotot är snyggt, men lyfter inte direkt till skyarna utan fyller sin funktion; varken mer eller mindre. Skådespelarinsatserna är relativt bra. Björn Starrin och Johan Östling är ganska bra i de båda huvudrollerna, men balanserar ibland på gränsen till överspel samtidigt som de ibland kan upplevas en smula opersonliga varför man knappt ens lyckas att särskilja dem. Lotta Tejle är bra som deras mamma, men det är ingen alltför utmanande roll och hon spelar ungefär på samma sätt som hon alltid har gjort. Tuva Novotny är som vanligt bra och gör en bra rollprestation som norska Evil (och pratar norska hela tiden!), och hon gör allt som går av den tyvärr lite för endimensionella och stereotypa rollfiguren. Kjell Bergqvist spelar som vanligt bra, men får inte mycket att arbeta med i den här otacksamma och till stora delar bortslösade rollen. Till min förvåning är det faktiskt komikern Mia Skäringer som gör den överlägset bästa insatsen i filmen som Jenny, och hon spelar övertygande och trovärdigt in i minsta detalj. Nu har jag ingen jättestor erfarenhet av Mia sedan tidigare, men när komiker generellt sett ska försöka vara skådisar brukar det sällan fungera alltför väl, och därför är jag överraskad över hur bra hon faktiskt är i den här rollen. Hon överglänser med lätthet alla andra skådespelare i filmen, även om det också delvis beror på att hennes rollfigur är den enda sympatiska och någorlunda "normala" i filmen.

Mammas pojkar är en underhållande och smårolig film med ett visst djup, men som tyvärr blivit alltför ojämn och tillspetsad för sitt eget bästa. Det är ett stort problem när en "komedi" inte är alltför rolig och där dessutom de två huvudrollerna blivit så överdrivna och stereotypa att det överhuvudtaget inte går att tycka om dem - hur mycket man än försöker. Men det är ändå en helt okej film som kan vara värd att ta en närmare titt på, även fast Ulf Malmros definitivt har gjort bättre filmer förut. Betygsmässigt når filmen upp till en stabil sexa, och den är fullt sevärd för de flesta. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat ge den ett högre betyg än så, för Malmros avsikter är det verkligen inget fel på, men tyvärr gick inte det och Bröllopsfotografen var utan tvekan en bättre film än denna. Och då var den ju inget direkt storslaget mästerverk heller...

DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 2,35:1, medan ljudet är i Dolby Digital 5.1. Bild- och ljudkvaliteten är bra. Filmen är textad på svenska, norska och finska; men observera att den svenska textningen inte rör sig om dövtextning med information om viktigare ljud eller vem som säger vad; utan enbart innehåller den konkreta dialogen (plus översättning av de norskspråkiga replikerna). Det är uppskattat för oss hörande som vill ha på texten som komplement till dialogen, och fungerar också för milt hörselskadade; men det är helt klart mindre lyckat för döva eller gravt hörselskadade. Det finns även ett extra textspår som spelas om man väljer "Ingen text", som innehåller översättning av de relativt fåtal norskspråkiga repliker som förekommer. De fåtalet engelskspråkiga repliker som finns översätts dock inte vid något av textspåren. Texten är lagom stor och lättläst. När man matar in DVD-skivan möts man av en distributörsjingel, följt av språkvalsmeny och varningstexter. Därefter visas några trailers för andra filmer (som går att hoppa förbi), innan vi kommer till huvudmenyn som är stilren och stillastående samt svenskspråkig.

Som extramaterial som finns är en hel mängd bortklippta scener; totalt 18 stycken till antalet med en varierande speltid på allt mellan 30 sekunder och drygt fyra minuter styck. Det finns ingen "Spela alla"-funktion, utan scenerna är bara individuellt valbara från menyn. Intressant nog har de bortklippta scenerna på menyn i många fall döpts till beskrivningar om varför scenerna klippts bort, vilket är värdefullt och en kul idé. En del av de bortklippta scenerna är intressanta att se på och vissa är ganska roliga, men överlag tillför de allra flesta inte mycket och det är fullt förståeligt att de klippts bort. Därutöver finns även ett bildspel med stillbilder från inspelningen av filmen ackompanjerade av musik på totalt 11 minuter, vilket är precis lika spännande som det låter. Där tar det roliga slut, och tyvärr finns ingen bakom kulisserna-dokumentär - lite egendomligt med tanke på att någon form av bakomfilm har sänts på TV inför filmens biopremiär (som jag dock inte själv sett), som borde ha varit möjlig att återanvända.


Recensionen skriven: 26 december 2012
Senast uppdaterad: 12 juli 2013

Recensionen har lästs 2746 gånger av 1659 personer, sedan den 26 december 2012

Betyg:
Film/serie * * * * * *     
6
DVD-produktion * * * * *       5
Snittbetyg: * * * * * och en halv      5,5

Trailer:


Läsarnas betyg

Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom att ange dina betyg här nedan.

Ditt betyg:
Film/serie:

Läsarnas kommentarer

Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.

Ditt namn:
Din e-post-adress:
(visas inte för allmänheten,
men krävs av säkerhetsskäl)
Kommentarer:
För att verifiera att du är en levande människa (och inte en robot), skriv in följande siffror i textrutan nedanför. Du ska skriva in som siffror, utan mellanslag eller bindestreck.
SEXA - TVÅA - TREA - FEMMA
Skriv in ovanstående siffror:
 

psychedelic

© 2012 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg

Skriv ut
Läs mer om utskriftsfunktionerna