Dubbningshemsidan
Recensioner
Rabbit Hole
(Rabbit Hole)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret
Amerikanska John Cameron Mitchell började sin karriär som skådespelare, men har senare också blivit verksam som regissör och manusförfattare. Han har tidigare legat bakom de kontroversiella och originella filmerna Hedwig and the Angry Inch och Shortbus, men har nu valt en mer lågmäld och traditionell stil till sin tredje film. Rabbit Hole bygger på en framgångsrik och Pulitzer-belönad teaterpjäs av David Lindsay-Abaire, och här handlar det om sorg. David har själv skrivit filmmanuset, och filmen har vunnit ett flertal priser världen över och blev även nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2011 (dock utan att vinna)
Vi får lära känna det gifta paret Becca och Howie, vars liv inte längre blir detsamma efter att deras lilla son Danny dött i en bilolycka 8 månader tidigare. De har båda två svårt att kunna gå vidare med livet efter den stora sorgen. Howie vill gärna gå på så många gruppterapimöten som möjligt, och klandrar sig fast vid alla minnen av Danny. Becca börjar å andra sidan bli rejält trött på allt Guds-snack på gruppterapin, och vill helst slippa tänka på Danny alls. Och inte blir saken bättre när hennes struliga lillasyster plötsligt blir gravid...
Att skildra sorg på film är knappast ovanligt, men så är det ju också tyvärr ett alltid lika aktuellt ämne som är lätt att känna igen sig i och relatera till. Historien har dock visat att det inte är det lättaste att skildra sorg på film på ett trovärdigt sätt, och det finns minst lika många misslyckade exempel som de lysande. Rabbit Hole placerar sig någonstans mitt emellan, och fastän det är en riktigt bra film så kan jag inte riktigt påstå att jag blev överförtjust. Det här är ett mycket lågmält och stillsamt drama, som tar tid på sig att introducera premisserna och där det egentligen inte händer så jättemycket.
Ovanligt för genren är att den här filmens handling tar sin början åtta månader efter att olyckan skett, och därför får vi inte se något av den bortgångne sonen eller själva olyckan. Den mest akuta sorgefasen är så att säga över, och vi kommer in i handlingen när vardagen så smått börjar återgå till det normala. Det är ett ovanligt begrepp, men fungerar riktigt väl och gör att filmen känns lite mer nyskapande. I övrigt är Rabbit Hole dock ganska konventionell - det blir inte alltför originellt, och det mesta skildras på traditionella sätt. Förvisso inget fel med det, men ärligt talat luktar filmen Oscarsnomineringar långa vägar.
Trots det långsamma tempot engagerar och intresserar filmen hela tiden, och jag uppskattar att filmteamet insett begränsningarna i manuset och valt precis rätt speltid på just under en och en halv timme. Det är precis lagom långt för att det inte ska bli segt men heller aldrig gå för snabbt framåt. Visst är det en realistisk och relativt trovärdig film, med en fin vardaglig halvdeprimerande stil som passar storyn perfekt. Och det är förstås lätt att tycka synd om föräldrar som mist sin 4.åriga son, och det är lätt att relatera till vare sig man har egna erfarenheter av sorg eller inte.
Och ärligt talat borde en sådan här film bli väldigt gripande och nästintill jobbig att se på. Men ärligt talat tyckte jag aldrig att Rabbit Hole blev alltför gripande. Jag grät inte en enda gång, fastän jag brukar ha lätt för att gråta vid filmer. Fastän det absolut är lite berörande, så griper filmen sällan riktigt tag i mig. Det är först vid ett fåtal scener mot slutet som det faktiskt börjar kännas lite gripande, och jag hade väntat mig betydligt mer än så. Jag lyckas inte helt att sätta fingret på var det gått snett, men jag tror inte att det bara hänger på att jag var på fel humör.
Det kan tänkas bero på att Rabbit Hole blivit lite för lågmäld, så att man inte riktigt kommer rollfigurerna in på livet och därför inte riktigt kan relatera till dem. Här finns inte minsta lilla övertydlighet eller översentimentalitet, och inget som helst spelande på känslosträngar. Jag tycker visserligen lika illa om det som de flesta andra, men det finns faktiskt en gyllene medelväg som filmen hade vunnit på att nyttja. Det här känns lite för avskalat och opersonligt, och sisådär lagom sorgligt. Märkligt nog hade filmen nog faktiskt vunnit på att bli lite mer sentimental, så att man lättare hade kunnat ta på sorgen. Varenda människa förstår förstås mardrömmen som Becca och Howie har upplevt, men man känner inte sorgen på samma sätt som man förstår den. Det känns nästan lite tomt ibland, och så borde det inte bli av ett så sorgligt ämne. Men det är absolut inte dåligt, utan filmen engagerar trots allt hela tiden och det är intressant och välgjort. Det blir aldrig tråkigt, men samtidigt är det också bara några få scener som verkligen blir ordentligt minnesvärda och som berör mig på allvar.
Dock är det en mycket välgjord film, och fotot är utmärkt med ett effektivt bildspråk. Däremot kan jag tycka att fotot ibland blivit lite för återhållsamt, och det känns nästan som att filmfotografen och regissören tänkt på att det aldrig får bli minsta lilla glada färgtoner för att inte överskugga det allvarliga temat. Skådespelarinsatserna är utmärkta, och det finns inte ett enda riktigt svagt kort i den här imponerande ensemblen. Nicole Kidman är lysande, och gör här en av sitt livs bästa rolltolkningar där det är lätt att känna för henne. Det kan inte bli mycket bättre, och att hon blev nominerad till en Oscar för sin insats känns helt rättvist. Fast i ärlighetens namn är det också rättvist att hon inte vann, för det här är trots allt inte någon alltför utmanande roll. Aaron Eckhart är som vanligt bra, men balanserar ibland nästan på gränsen till överspel då han skriker och gormar i var och varannan scen. Dianne Wiest är mycket bra som Beccas mamma, och gör en imponerande rollprestation av en på papperet ganska simple rollfigur. Jag blev också mycket imponerad över Tammy Blanchard, som är utmärkt som lillasystern Izzy. Sandra Oh är också mycket bra som Gabby, även om det är svårt att inte jämföra med hennes rollfigur i Grey's Anatomy.
Rabbit Hole är en riktigt bra film, men på sätt och vis ändå ett slags misslyckande. Tematiskt och stilmässigt har filmen vissa likheter med Blue Valentine, men kommer tyvärr inte riktigt upp i samma höga klass som den filmen. Av ett sorgligt drama om en pojke som dött borde man bli kraftigt berörd och ärligt talat gråta en hel del. Men fastän det här utan tvekan är sorgligt, så blir det ändå inte alltför gripande och jag grät aldrig. Däremot uppskattar jag filmens lågmälda och allt annat än övertydliga stil, och likaså manusförfattarens förmåga att lägga in småroliga scener och dialoger i en i övrigt så mörk film. Dialogen är också förstklassig, och känns överlag riktigt vass. Så visst är det en fin och bra film, men samtidigt relativt lättförglömlig i det stora hela och inget jag vill se om i första taget. Betygsmässigt stannar filmen på en stark sjua, då jag helt enkelt vill bli lite mer berörd av en film om ett sådant sorgligt ämne. Det finns trots allt andra filmer som skildrat sorg på ett bättre och mer minnesvärt sätt, även om Rabbit Hole definitivt är bra och väl värd att se för de allra flesta.
DVD-utgåvan erbjuder bild i anamorfisk Widescreen med proportionerna 1,78:1, medan ljudet finns i både Dolby Digital 5.1 och vanlig 2-kanalig stereo. Bild- och ljudkvaliteten är bra, men sticker inte ut som något alltför utöver det vanliga. Filmen är textad på svenska, norska och finska, men inga andra språk. Det finns tyvärr varken engelsk text eller någon textning för hörselskadade. När man matar in DVD-skivan, möts man av en distributörsjingel och språkvalsmeny, som följs av varningstexter på valt språk. Därefter kommer man direkt till huvudmenyn, som är av enkelt slag - den är på engelska och stillastående. Tyvärr finns inget som helst extramaterial, vilket känns svagt för en så omtalad film som trots allt blev nominerad till en Oscar; även fast det nu "bara" var för bästa kvlnniga huvudroll....
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 23 september 2011
Senast uppdaterad: 23 september 2011
Recensionen har lästs 3086 gånger av 1722 personer, sedan den 23 september 2011
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(24069934)a(1587777))