Dubbningshemsidan
Recensioner
The Wedding Singer
(The Wedding Singer)
Glöm inte bort att använda funktionerna för att lämna kommentarer kring recensionen eller filmen samt sätta egna betyg.
Tack till Warner Home Video för recensionsexemplaret
Den amerikanska regissören och författaren Frank Coraci har främst blivit känd för att regelbundet ha samarbetat med Adam Sandler, och har regisserat filmer som The Waterboy, Click och Jorden runt på 80 dagar. Efter att han debuterade 1995 med film noir-thrillern Murdered Innocence blev hans andra film den romantiska komedin The Wedding Singer 1998 med just Adam Sandler och Drew Barrymore. Filmen visades på bio i Sverige hösten 1998, och släpptes på DVD första gången 2000. Den utgåvan har dock länge varit utgången, och nu har den släppts i nyutgåva på DVD.
Handlingen utspelas 1985, då den avdankade musikern Robbie sedan länge gett upp hoppet om att bli en framgångsrik rocksångare och nu istället specialiserar sig på att sjunga på bröllop och liknande tillställningar. Inom den branschen är han populär och eftertraktad, trots en måttligt imponerande sångröst. På ett bröllop träffar han servitrisen Julia, och de kommer bra överens och blir genast vänner. Julia är själv förlovad med Glenn, som aldrig vill bestämma något datum för deras bröllop och anser att allt annat är viktigare. Robbie ska snart gifta sig med Linda, men hon dumpar honom på självaste bröllopsdagen. Nu blir Robbie snart en vandrande katastrof, och Julia kanske är ända hoppet för att han ska bli någorlunda sig själv igen...
Jag vill minnas att jag såg The Wedding Singer strax efter att den kom ut, men den kan inte ha varit alltför minnesvärd då jag nu inte kom ihåg någonting alls från filmen när jag satte mig ner för att se om den. Mitt intryck den andra gången var dock betydligt mer positivt, och nu tycker jag att det är en trevlig och charmig film. Det är sannerligen inte det minsta originellt, och vi har sett liknande storylines många gånger förut (fast i ärlighetens namn är många av dessa filmer efter att den här producerades). Men däremot lyckas filmen att förmedla en fin stämning och känsla. Det är en både charmig, trevlig och mysig film som ger ett positivt intryck. Det blir förvisso aldrig alltför djupt, men det finns trots allt en fin tanke bakom och det är inte överdrivet ytligt.
Det är också en rolig film, där jag skrattade vid ganska många tillfällen. Visserligen är det ganska långt mellan de riktigt klockrena poängerna och stora skratten, men det är som regel tillräckligt roligt för att skratta en del. Det duger gott för mig, och i kombination med en story som åtminstone har ett visst allvar leder det till ett positivt helhetsintryck. Filmen har också en fin romantisk känsla, som aldrig känns översentimental eller sötsliskig.
Dock är The Wedding Singer väldigt förutsägbar, och redan efter 10 minuter är utgången given. Det är knappast ovanligt för genren och heller inget enormt problem vid komedier, men det vore trots allt trevligt med någon oväntad vändning under filmens gång. Det händer inte här, utan allting går precis som man kan förutspå vid varenda scen. Framförallt blev jag vid ett par tillfällen lite leds när manusförfattarna satsat lite för mycket på att ordna konflikter och hinder till varje pris, så att allting hela tiden måste kompliceras till. Det är ju klassiskt vid komedier med sådana konflikter, men ibland påverkas trovärdigheten när detta skett i lite för stor omfattning.
I övrigt känns filmen dock relativt trovärdig, och är tillräckligt realistisk för att övertyga medan man ser det. Det är också egentligen bara Robbie och Julia som blivit riktigt mångbottnade och nyanserade, medan de flesta andra känns tämligen endimensionella och ett flertal heller inte får det utrymme jag hade önskat. Jag kan också tycka att filmteamet inte har utnyttjat 1980-talsmiljön lika mycket som man hade kunnat, och det är egentligen bara en del 1980-talsreferenser samt musik och kläder som verkligen talar om när handlingen utspelas - historien som sådan hade kunnat inträffa nästan när som helst, och det känns lite outnyttjat. Samtidigt har vissa 1980-talsreferenser överdrivits lite väl mycket, när det exempelvis talas ingående om CD-spelare utan att det verkligen har någon koppling till storyn. Men samtidigt är det svårt att vara hård mot en film som faktiskt är både rolig, romantisk, söt och charmig och som för ovanlighetens skull aldrig blir överdrivet sentimental. Därför är det omöjligt att tycka illa om The Wedding Singer, även om jag heller inte blev direkt överbegeistrad.
Fotot är snyggt och effektivt, och lyckas att skildra en trovärdig 1980-talsmiljö. Det finns även en hel del passande och stämningsfull 1980-talsmusik, även om det också finns ett par exempel på tröttsamma låtar. Musiken, fotot, scenografin och kläderna bidrar tillsammans till en trovärdig tidsperiod, fast i ärlighetens namn finns det en del tidskronologiska missar och en del musik som spelas hör exempelvis hemma några år efter 1985. Det verkar som att filmteamet mer satsat på att skildra 1980-talsmiljö i största allmänhet än just 1985, men det är i och för sig inga direkta fel med det. Skådespelarinsatserna är bra, och framförallt är Drew Barrymore fullkomligt lysande som Julia. Hon spelar mycket övertygande och trovärdigt, och gör en av sina bästa insatser här (och då är hon ju heller aldrig någonsin dålig). Adam Sandler kan knappast beskyllas för att vara tidernas bästa skådespelare, men här gör han faktiskt en helt okej insats som Robbie och känns hyfsat trovärdig. Det var bara vid några få tillfällen - främst när han ska föreställa vara deprimerad efter vad som hände med Linda - som jag fick ett lite konstlat intryck som åtminstone delvis känns som överspel. Därutöver är Christine Taylor riktigt bra som Holly, och Matthew Glave är bra i en mindre tacksam roll som Julias måttligt charmiga fästman Glenn. Angela Featherstone övertygar som Linda, medan jag inte blev lika förtjust i Allen Covert (Sammy) som ibland har en tendens att spela över.
Det råder ingen tvekan om att The Wedding Singer är en bra och lyckad film, som kan rekommenderas för de flesta. Så länge man inte tycker illa om romantiska komedier så lär man också uppskatta denna. Filmen lyckas att förmedla en charmig och mysig stämning, och är både rolig och har en viss allvarlig underton. Men samtidigt är det lite för ooriginellt och förutsägbart för att jag ska bli överförtjust, och det faktum att jag inte alls kom ihåg någonting från filmen nu när det gått dryga 10 år sedan senast gör att jag misstänker att den kanske inte är alltför minnesvärd. Den duger utmärkt som underhållning för stunden, men lämnar inget direkt bestående intryck och jag känner inte för att se om den på ett tag i alla fall. Därför känns en sjua som det självklara betyget, och fastän filmen är bra kan jag inte låta bli att misstänka att den kanske inte klarat tidens tand riktigt så bra som man hade kunnat önska.
DVD-utgåvan erbjuder anamorfisk bredbild med proportionerna 2,35:1, medan ljudet är i Dolby Digital 5.1. Det finns ett engelskt, tyskt, spanskt och turkiskt ljudspår samt textning på 13 olika språk; däribland de fyra skandinaviska språken. Det finns engelsk text för hörselskadade, men tyvärr inte vanlig engelsk text. Textningen är lagom stor och lättläst, och översättningen håller hyfsad klass. Bild- och ljudkvaliteten är bra, i synnerhet om man betänker att det trots allt är en film från 1998. När man stoppar i skivan visas först en distributörsjingel på 5 sekunder, och därefter visas en språkvalsmeny. För ovanlighetens skull är det här faktiskt en äkta språkvalsmeny som också påverkar det förvalda språket, så det är ett stort kliv i rätt riktning från Warners tidigare poänglösa landsvalsmeny. Direkt därefter kommer vi till huvudmenyn, som är stilren och stillastående men som bara finns på engelska.
Efter filmens slut uppstår också Warners traditionella irritationsmoment, då det visas varningstexter på 40 olika språk (!), trots att majoriteten av dessa inte ens finns med på skivan och att den här DVD-utgåvan inte säljs i något land där man talar merparten av språken. Dessa visas en i taget med 10 sekunder per språk, vilket alltså innebär att det visas varningstexter i över sex minuter. För en gångs skull går det dock att hoppa över varningstexterna genom att gå till nästa kapitel upprepade gånger eller trycka på menyknappen, och därför blir det inte fullt lika irriterande som vanligt. Men varför ska det egentligen vara så svårt att följa andra distributörers exempel, och bara visa varningstexter på det språk som man valt textning på...? Det enda extramaterial som finns är en ursprunglig biotrailer för samma film, vilket är precis så spännande som det låter. I det här fallet är det också en väldigt avslöjande trailer, som avslöjar precis allt som händer i filmen och därför känns mycket tveksam i marknadsföringssyfte.
Daniel Hofverberg
Recensionen skriven: 16 november 2010
Senast uppdaterad: 16 november 2010
Recensionen har lästs 3869 gånger av 2199 personer, sedan den 16 november 2010
| Betyg: |
| Film/serie |
  |
7 |
| DVD-produktion |
|
4 |
| Snittbetyg: |
 |
5,5 |
Hittills har inga läsare röstat på denna film/serie. Men du kan bli den första genom
att ange dina betyg här nedan.
Använd detta formulär för att skriva kommentarer till recensionen eller filmen. Kommentarerna publiceras här nedan omedelbart. Denna funktion är avsedd för kortare kommentarer, och får maximalt innehålla 1000 tecken. Mer invecklade frågeställningar samt diskussioner/debatter är inte lämpade för kommentarssystemet - sådant bör istället tas på Dubbningshemsidans forum. Undvik personangrepp, svordomar och annat olämpligt innehåll. Vid kritik mot skådespelare eller andra specifika personer, var vänlig motivera dina åsikter noggrant med konstruktiv kritik för att undvika att det kan tolkas som personangrepp. Webbmastern kommer att radera kommentarer som anses olämpliga, irrelevanta eller lagstridiga. Om du har kommentarer till recensenten som du inte vill att andra ska kunna läsa, kan du istället skicka dessa via e-post.
© 2021 Dubbningshemsidan/Daniel Hofverberg
g(16153296)a(1587777))
g(59966)a(1587777))